Chaska wasi

  När jag var barn var midsommar en magisk tid. Ingen ifrågasatte det. Magin fanns i luften, i ljuset som aldrig ville ta slut och i naturen som stod i full blom. På morgonen, när daggen fortfarande var kvar,    gick vi ut och plockade ängsblommor. Vi plockade dem med vördnad. Inom folktron var detta natten då växternas läkande och magiska krafter stod på sin absoluta höjdpunkt. Att binda sju eller nio sorters blommor i kransen var en urgammal rit för att fånga sommarsolståndets energi. Vi pyntade verandorna med lövade björkar, som ett skydd mot de underjordiska väsen som sades röra sig friare när solen stod som högst. Mitt i ”byn” reste vi midsommarstången och klädde den med björklöv och blomster tills den blev som ett levande världsträd. Det var vår egen Yggdrasil, en grön pelare och en shamansk axel mellan himmel och jord, som kopplade samman människornas värld med både det gudomliga ovanför och rötterna i underjorden. Sedan dukades långbordet med de vita trädgårdsmöbl...

Jag har aldrig sett mig själv som en sökare. En sökare letar efter något som saknas, men jag har snarare rört mig som en upptäcktsresande i ett landskap som redan finns där. Andligheten har inte kommit till mig utifrån; den har viskat i bakgrunden så länge jag kan minnas. Frågorna har legat som en tyst underton genom livet: Vad är det som andas bakom det vi ser? Vad är verkligt, och vad är bara kulisser? Under årens lopp har min tro växt för att jag själv har erfarit. Mina fötter har trampat marken, mina händer har känt strukturen. Just därför vet jag också att den sanna resan sker i det egna, tysta mötet. När tiden är mogen, när marken är plöjd och allt ligger rätt, då rämnar slöjan. De sanna guiderna, de krafter och frekvenser som rör sig i det dolda, kliver fram ur skuggorna när det finns ett genuint behov och när vi har stämt vårt inre instrument till rätt våglängd. Det är ett flöde, en levande energi. Det är samma ordlösa kraft som när en höjdhoppare lämnar marken och tyngdlagen f...

  Igår kväll sökte jag mig ensam ut i skogen för att hålla en tacksägelseceremoni till naturen. Det var en sådan där specifik junikväll då slöjan mellan världarna känns tunnare än vanligt. Luften var mättad av dofterna från fuktig jord, barr och mossa, och dimman började sakta röra sig mellan stammarna likt skogens egna, svala andetag. Med mig i skymningen hade jag min trumma och en gammal ullfilt, en liten barnsängsfilt som har följt mij ut i landskapet under många år. När jag rullar ut den över den mjuka mossan sker en omedelbar förflyttning; det är som att stiga in i ett äldre, more ursprungligt rum i världen. Ett rum som existerar helt bortom det moderna livets konstanta brus och rationalitet. För mig har skogen aldrig bara varit natur. Den är ett tempel, ett levande tempel av granar, dimma, vatten och mörker. En plats där världen fortfarande talar sitt ursprungliga språk till den som är villig att stanna upp och lyssna. Jag slog mig ner vid kanten av en liten, spegelblank tjär...

Idag reflekterar jag över våra tankar, böner och önskningar. Ibland sker ett subtilt men genomgripande skifte i medvetandet, där steget mellan en inre fråga och ett yttre svar raderas ut i samma sekund som tanken föds. När den dörren väl har öppnats förvandlas omvärlden till en levande, pulserande och djupt responsiv spegel. Gränsen mellan det inre landskapet och den yttre realiteten suddas ut fullständigt. Man formulerar en tyst fråga i sitt bröst, och i nästa sekund bär vinden med sig svaret. Det sker genom en främlings tillfälliga ord, en fågel som plötsligt bryter tystnaden, eller en händelsekedja så perfekt synkroniserad att slumpen känns som en skrattretande förklaring. Det uppstår en hisnande känsla av att kosmos och de osynliga krafterna står i givakt runt omkring oss, fullt redo att agera och assistera så fort vi bara ger klartecken och ber om hjälp. Denna vibrerande dialog mellan människa och tillvaro är något som tänkare och visionärer har försökt klä i ord i alla tider. Car...

  Vad är den svenska sommaren om inte folkmusik med dragspel och fiol? De där utedansbanorna som är gömda mellan buskar och doftande björkar, som fylls av skratt och virvlande fötter under den ljusa himlen. Det är en plats för romantik och sommardofter, men när skymningen faller och sommarängarnas dimmor börjar rulla in under en sol som vägrar att gå ner, då kan den glada dansen snabbt förvandlas till något helt annat. Det är i det bleka, trolska ljuset som den uråldriga och livsfarliga magin i att bli bergtagen vaknar till liv. För mitt i händelsernas centrum står spelmannen. Det sades i den gamla folktron att vissa spelemän bar på en kraft som inte var av denna världen. De behövde bara lyfta fiolen mot hakan och låta stråken sjunga genom sommarnatten för att något inom människorna skulle brista. Men det var inte enbart musiken som förtrollade. Det var hans blick som vilade för länge på unga kvinnor i dansens virvlande skuggor. Det var sättet han rörde sig genom dimman, som om sko...

Det finns somrar man minns och så finns det somrar som fortsätter leva kvar i kroppen som ett eget pulserande landskap. Jag tillbringade mina somrar som barn i ett rött sommarhus med vita knutar nära havet. Det var en riktig idyll kan man tycka nu som vuxen, inbäddad bland berg, enbuskar och ängar nära havet. Vi såg vattnet glittra mellan träden från fönstren och varje morgon började nästan likadant, med bara fötter mot det daggvåta gräset och tanken på dagens första bad. Det var som om jorden andades under fotsulorna, en levande koppling till allt det gröna som omgav oss. Moder Jord omfamnade oss på sitt allra mest kärleksfulla sätt, och i morgondaggen fanns en tyst viskning från de som gått på dessa stigar före oss. Ute på ängarna, där morgondimman fortfarande låg tät och slöjlik, kunde man ana älvorna som dansade i tystnad, som om de firade nattens övergång till dag innan solstrålarna löste upp deras skira gestalter. Havet var långgrunt. Man fick gå långt innan vattnet blev djupt no...

För oss som lever i Norden är ljuset under våren och sommaren inget mindre än ett mirakel. Vi tillbringar stora delar av året i ett djupt och omslutande vintermörker, vilket gör att när värmen väl bryter fram upplever vi det inte bara som en väderförändring. Det är en intensiv och nästan berusande livskraft som vibrerar i skogarna, över ängarna och i det klara vattnet. I min världsbild är detta ljusskifte inte bara meteorologi utan en levande och kosmisk spegling av en uråldrig kärlekssaga. Genom årshjulet följer vi Guden och Gudinnan, och genom deras relation vaknar jorden till liv, blomstrar och går slutligen i vila. När man förstår deras resa börjar man också se den nordiska naturen med helt nya ögon. Efter vintersolståndets djupaste mörker når vi Kyndelmäss, Imbolc i början av februari. Utomhus ligger snön ofta djup och kylan håller ett hårt grepp om landskapet, men det är nu som miraklet tyst påbörjas. Imbolc är tidpunkten då ljuset faktiskt återvänder till Norden då dagarna blir ...