Kontakten med den levande naturen
Igår kväll sökte jag mig ensam ut i skogen för att hålla en tacksägelseceremoni till naturen. Det var en sådan där specifik junikväll då slöjan mellan världarna känns tunnare än vanligt. Luften var mättad av dofterna från fuktig jord, barr och mossa, och dimman började sakta röra sig mellan stammarna likt skogens egna, svala andetag. Med mig i skymningen hade jag min trumma och en gammal ullfilt, en liten barnsängsfilt som har följt mij ut i landskapet under många år. När jag rullar ut den över den mjuka mossan sker en omedelbar förflyttning; det är som att stiga in i ett äldre, more ursprungligt rum i världen. Ett rum som existerar helt bortom det moderna livets konstanta brus och rationalitet. För mig har skogen aldrig bara varit natur. Den är ett tempel, ett levande tempel av granar, dimma, vatten och mörker. En plats där världen fortfarande talar sitt ursprungliga språk till den som är villig att stanna upp och lyssna. Jag slog mig ner vid kanten av en liten, spegelblank tjär...