Kontakten med den levande naturen

 

Igår kväll sökte jag mig ensam ut i skogen för att hålla en tacksägelseceremoni till naturen. Det var en sådan där specifik junikväll då slöjan mellan världarna känns tunnare än vanligt. Luften var mättad av dofterna från fuktig jord, barr och mossa, och dimman började sakta röra sig mellan stammarna likt skogens egna, svala andetag.

Med mig i skymningen hade jag min trumma och en gammal ullfilt, en liten barnsängsfilt som har följt mij ut i landskapet under många år. När jag rullar ut den över den mjuka mossan sker en omedelbar förflyttning; det är som att stiga in i ett äldre, more ursprungligt rum i världen. Ett rum som existerar helt bortom det moderna livets konstanta brus och rationalitet.

För mig har skogen aldrig bara varit natur. Den är ett tempel, ett levande tempel av granar, dimma, vatten och mörker. En plats där världen fortfarande talar sitt ursprungliga språk till den som är villig att stanna upp och lyssna. Jag slog mig ner vid kanten av en liten, spegelblank tjärn och lät sinnena öppna sig. Jag lyssnade till vindens låga sång i grantopparna, till det mörka vattnets tystnad och till den subtila närvaron som ryms i tomrummet mellan ljuden. Sedan höjde jag trumpinnen och lät trumman sjunga i en långsam, stadig rytm. Det är ett sätt för mig att komma närmare den magiska världen.

För mig har de gamla berättelserna om småfolket och skogens osynliga väsen aldrig bara varit sagor eller underhållning. Jag har både känt och sett deras närvaro sedan jag var barn. Det är en upplevelse där man fångar förnimmelsen av en levande, vaken intelligens i själva landskapet. Vissa platser bär på ett eget medvetande, djupt förankrat i en tid långt före människans fotspår.

Jag förstår att det kan låta märkligt för vissa människor, men jag tror att alla egentligen bär på förmågan att uppleva detta. Problemet är bara att vår tid har lärt oss att stänga av lyssnandet. Vi fyller varje tystnad med brus, varje tomrum med distraktioner. Men skogen har inte glömt oss. Den väntar fortfarande tålmodigt på att vi ska minnas hur man lyssnar igen.

Efter en stunds trummande märkte jag hur atmosfären förändrades. Några ekorrar hade tyst sökt sig närmare och satt nu blickstilla bland grenarna, som små levande väktare över platsen. Längre bort ur dunklet hördes en korps sträva rop eka mellan träden, och i den stunden kändes det som om den talade till mig på sitt eget uråldriga språk.

Då kom den där märkliga stillheten över platsen. Känslan av en närvaro.

Som om själva skogen höll andan omkring mig.

Mitt i trummans rytm steg ett budskap långsamt fram ur mörkret mellan träden. Inte som ord man hör med öronen, utan som en djup visshet som fyllde kroppen. 

”Ni människor har glömt att ni tillhör jorden. Ni springer genom världen som främlingar i ert eget hem. Ni jagar ständigt efter mer, medan själen långsamt svälter efter tystnad, rötter och närvaro.

Men skogen väntar fortfarande på er.

Den väntar på att ni ska minnas.” 

När den känslan kom över mig fylldes jag av en nästan smärtsam ömhet inför allt levande. Jag förstod där ute att skogen aldrig kräver någonting av oss. Den vill bara att vi ska återvända till det som är verkligt. Minnas hur man sitter stilla och hur man lyssnar. Hur man tillhör världen utan att försöka äga den.

Jag har alltid burit på en absolut visshet om att jag hör ihop med det vilda. Med havet, med sommarängarnas doftrikedom och med de djupa, orörda granskogarna där mossbädden dämpar varje steg och tillvaron slutligen tillåts bli stilla. När jag sitter där ute, mitt i allt det levande, drabbas jag aldrig av känslan att jag är en gäst som besöker naturen. Det är en ren och skär återkomst till någonting jag i själva verket är en oskiljaktig del av.

Innan mörkret föll helt tog jag fram lite godsaker och sött bröd och placerade gåvan vördnadsfullt vid rötterna av ett gammalt, djupt förankrat träd. Den gamla folktrons sed att skänka söta gåvor till småfolket handlar i grunden inte om vidskeplighet utan om respekt. Det är en konkret handling för att erkänna och ära att vi människor inte är ensamma på den här jorden, utan delar utrymmet med andra krafter och andra former av liv.

Kvar vid rötterna glimmade sötman av gåvan i skymningen. Det var en liten symbol för en uråldrig pakt mellan människan och det vilda.

Precis när jag reste mig och vände ryggen mot tjärnen hördes ett sista, lågt korpvingeslag ovanför mitt huvud. Ett dovt svischande genom mörkret, som ett sista, strävt godkännande i natten. Gåvan var mottagen. Cirkeln var sluten, och skogen vaktade återigen sina egna hemligheter.

Mörkret slöt sig långsamt runt granarna och dimman gled över tjärnens yta som rinnande silver. När jag till sist gick hemåt med trumman i handen bar jag med mig en fysisk förnimmelse av att skogen såg mig och svarade på min tacksamhet. Den största gåvan bar jag med mig själv i bröstet: vissheten om att så länge vi minns hur man bugar för det levande, är vi aldrig helt hemlösa i den här världen.

De gamla väsendena finns inte gömda i dammiga sagoböcker. De finns här ute, alldeles levande under ytan, för den som fortfarande minns hur man stannar upp och lyssnar. Kanske är det därför människor fortfarande söker sig ut bland granarna när själen blivit för tung av världen.

För i skogens tempel blir man påmind om något uråldrigt:

att människan aldrig var menad att leva skild från det levande.

Gå i skönhet 

Eva