Spelemannen med sin fiol

 

Vad är den svenska sommaren om inte folkmusik med dragspel och fiol? De där utedansbanorna som är gömda mellan buskar och doftande björkar, som fylls av skratt och virvlande fötter under den ljusa himlen. Det är en plats för romantik och sommardofter, men när skymningen faller och sommarängarnas dimmor börjar rulla in under en sol som vägrar att gå ner, då kan den glada dansen snabbt förvandlas till något helt annat. Det är i det bleka, trolska ljuset som den uråldriga och livsfarliga magin i att bli bergtagen vaknar till liv.

För mitt i händelsernas centrum står spelmannen. Det sades i den gamla folktron att vissa spelemän bar på en kraft som inte var av denna världen. De behövde bara lyfta fiolen mot hakan och låta stråken sjunga genom sommarnatten för att något inom människorna skulle brista. Men det var inte enbart musiken som förtrollade. Det var hans blick som vilade för länge på unga kvinnor i dansens virvlande skuggor. Det var sättet han rörde sig genom dimman, som om skogen själv följde honom. Det var skönheten och mörkret i samma andetag.

När du möter en sådan speleman handlar det inte längre om en vanlig dans eller en flyktig förälskelse. Det är en förtrollning som slår rot djupt i ditt bröst. Musiken vibrerar i blodet och plötsligt har du förlorat din fria vilja; du blir fullkomligt besatt av människan bakom stråken. Hjärtat börjar slå hårdare bara av ljudet från hans fiol, och varje gång hans ögon möter dina känns det som om hela världen stannar upp omkring er.

Att bli bergtagen av en speleman är en mörk och förtärande passion. En längtan så stark att den suger livskraften ur dig. I de gamla berättelserna såg man det direkt på den som drabbats. Färgen försvann från ansiktet, kinderna blev magra och blicken tom och drömmande, ständigt vänd mot skogsbrynet där musiken en gång hade hörts. Du glömmer att äta, du glömmer dina nära och kära, för ditt hela väsen är fängslat i spelemannens osynliga nät. Du lever bara för nästa ton, nästa dans, nästa gång hans hand sluter sig kring din i sommarnattens bleka dimma.

Det sägs att unga flickor kunde lämna allt bakom sig för en sådan man. Inte för att de ville, utan för att något i hans musik öppnade dörrar inom själen som aldrig borde öppnas. De följde honom som i en dröm, djupare in i nattens förhäxade värld, där kärlek och undergång flätades samman tills de inte längre gick att skilja åt.

Inom den andliga och shamaniska traditionen påminner denna folktro oss om musikens och passionens enorma, transformativa makt. Att vandra på medicinvägen innebär att förstå att det finns krafter i naturen och i konsten som kan sluka oss helt om vi inte är vaksamma. Det är en skönhet som är så rå och intensiv att den gränsar till undergång.

När du står vid dansbanan i sommarnatten och känner hur fiolens spröda toner blandas med dimman över ängarna, kom ihåg den gamla viskningen. Njut av sommarens magi, låt dig ryckas med av takten, men håll hårt i ditt eget hjärta. För om du möter blicken från en speleman som bär på den dolda skogsmedicinen, kan du vara bergtagen innan sista dansen är över  och då tillhör din själ inte längre dig själv.

Gå i skönhet 

Eva