Att ha tillit

Jag har aldrig sett mig själv som en sökare. En sökare letar efter något som saknas, men jag har snarare rört mig som en upptäcktsresande i ett landskap som redan finns där.

Andligheten har inte kommit till mig utifrån; den har viskat i bakgrunden så länge jag kan minnas. Frågorna har legat som en tyst underton genom livet: Vad är det som andas bakom det vi ser? Vad är verkligt, och vad är bara kulisser? Under årens lopp har min tro växt för att jag själv har erfarit. Mina fötter har trampat marken, mina händer har känt strukturen. Just därför vet jag också att den sanna resan sker i det egna, tysta mötet.

När tiden är mogen, när marken är plöjd och allt ligger rätt, då rämnar slöjan. De sanna guiderna, de krafter och frekvenser som rör sig i det dolda, kliver fram ur skuggorna när det finns ett genuint behov och när vi har stämt vårt inre instrument till rätt våglängd. Det är ett flöde, en levande energi.

Det är samma ordlösa kraft som när en höjdhoppare lämnar marken och tyngdlagen för ett sekundbråkdel upphör att gälla. Det är den totala sammansmältningen när ryttaren och hästen blir till en enda varelse, och banan rids i absolut tystnad utan ett enda riv. Det är den tysta magin i fönsterkarmen, när en till synes anspråkslös krukväxt plötsligt finner sin plats i ljuset, slår rot och börjar sprida sina blad långt bortom vad någon botanisk logik kunnat förutse.

Allt är i samklang. Allt andas i samma rytm. Det är i de sprickorna det andliga bor.

Men att kliva in i det flödet kräver det svåraste och mest storslagna som finns: att vara fullständigt sann mot sig själv och ha modet att lita på det man får till sig.

Vandringen handlar om att sluta ifrågasätta sina egna sinnen, att sluta tvivla på det man ser, anar och förnimmer i periferin. När en vision, en känsla eller en vägledning landar i ditt inre, är det en kallelse till omedelbar handling. Det handlar om att svara upp på det som kommer, och att våga utmana sin tillit även när det rationella intellektet tvekar. Sanningen är en inre ton, en djup och kompromisslös tillit till den egna kompassen.

Det är här den stora rannsakan börjar. För vad händer i det ögonblick jag väljer att berätta för mina vänner om en övernaturlig eller andlig upplevelse jag varit med om?

Jag måste våga fråga mig själv: Varför talar jag? Är det för att övertyga de andra, eller är det i själva verket ett dolt försök att övertyga mig själv? Söker jag en bekräftelse utifrån för att mitt eget tvivel fortfarande gnager? Vill jag skryta, eller vill jag framstå som något jag innerst inne inte känner mig som?

Eller är jag tillräckligt stark i min tro för att låta upplevelsen stanna där den hör hemma, i det tysta rummet mellan mig och andligheten?

När vi vågar hålla kvar upplevelsen i tystnad, handlar det inte om att gömma något, utan om att skydda det. Det handlar om att välja var energin ska investeras. Vill jag lägga den på att bygga en yttre berättelse, eller vill jag använda den för att fördjupa den viktigaste relationen av alla, den mellan mig och guiderna? Det är i den tysta, outtalade lojaliteten som banden stärks. Det är där magin blir till verklig substans istället för ord som skingras för vinden.

När den grunden väl är lagd, när man är helt trygg och buren av sina egna rötter, då förändras också stunden när man väl väljer att tala. Då kan man berätta för andra om vad man har upplevt, men inte för att hämta hem något till sig själv. Man gör det för att tjäna ett högre syfte. Berättelsen blir en handsträckning, en lykta i mörkret för att hjälpa andra vidare på den unika väg de går. Det handlar inte längre om att bli trodd, utan om att inge hopp och visa att stigen finns där.

Det är den totala stillheten i att stå kvar som ett stadigt träd i stormens öga, buren av sina egna rötter, medan världen runtomkring sliter i grenarna och kräver yttre förklaringar.

Shamanismen är för mig en livsväg. En levande, pulserande stig där den egna, kroppsliga erfarenheten väger tyngst av allt. Det är i de råa, verkliga mötena i mörkret och i ljuset som transformationskraften bor.

Du kan sitta vid fötterna på hundra lärare och dricka deras ord. Men till slut, när kvällen faller, måste du ändå vända ryggen mot ljuskällorna, ta steget fullt ut och gå ut i skogen på din egen unika stig.

För det är där, i det exakta ögonblicket när du slutar tveka, sträcker dig mot din tillit och blir absolut sann mot ditt eget hjärta, som flödet vaknar.

Det är då, i den djupa, tillitsfulla tystnaden, som guiderna visar sig.

Inte för att vi ropar på dem. Utan för att vi äntligen står stadigt nog i vår egen sanning att vi kan möta dem.

Gå i Skönhet 

Eva