Att vara följsam som vattnet
Det finns perioder i historien då människan tycks stå i ett skifte. Många uråldriga traditioner beskriver just sådana tider som övergångar. Som passager mellan sätt att uppfatta verkligheten. Tider då mänskligheten tappar balansen. Tider då cykler avslutas och nya börjar. Hopi berättar om tidigare världar som gått under när människan glömde sin relation till jorden. De talar om tecken, nät som breder ut sig över världen, vägar i himlen, splittring mellan människor och förlust av respekt för naturens lagar. Maya beskrev tiden som cyklisk. När en stor period avslutas öppnas en ny. Övergången är central. Förnyelsen är oundviklig. I den nordiska myten om Ragnarök rasar världen samman i konflikt och kaos. Ändå slutar berättelsen med att jorden stiger upp igen, grön och levande. En ny början. Gemensamt för dessa traditioner är rörelsen. Obalans, omvälvning och återställande. När man läser dem i dag är parallellerna svåra att missa. Splittring. Miljöförändringar. Gamla ...