Sommarens levande landskap

Det finns somrar man minns och så finns det somrar som fortsätter leva kvar i kroppen som ett eget pulserande landskap.

Jag tillbringade mina somrar som barn i ett rött sommarhus med vita knutar nära havet. Det var en riktig idyll kan man tycka nu som vuxen, inbäddad bland berg, enbuskar och ängar nära havet. Vi såg vattnet glittra mellan träden från fönstren och varje morgon började nästan likadant, med bara fötter mot det daggvåta gräset och tanken på dagens första bad. Det var som om jorden andades under fotsulorna, en levande koppling till allt det gröna som omgav oss. Moder Jord omfamnade oss på sitt allra mest kärleksfulla sätt, och i morgondaggen fanns en tyst viskning från de som gått på dessa stigar före oss. Ute på ängarna, där morgondimman fortfarande låg tät och slöjlik, kunde man ana älvorna som dansade i tystnad, som om de firade nattens övergång till dag innan solstrålarna löste upp deras skira gestalter.

Havet var långgrunt. Man fick gå långt innan vattnet blev djupt nog för att simma. När jag bara var ett halvår gammal så bestämde pappa och de andra männen som bodde i stugorna runt omkring att de skulle bygga en pir. Inte en liten brygga, utan en lång cementpir som sträckte sig långt ut i vattnet så att barnen och fruarna kunde komma ut till djupare vatten. De byggde upp en mäktig grund av stenar i alla storlekar direkt på havets botten, och ovanpå detta stenfundament gjöt man sedan piren i cement. De tämjde elementen för en stund, formade urberget för att ge oss en väg ut till det stora blå.

Jag går dit ibland och minns min barndom. Idag är piren bruten, sönderslagen i bitar av decennier av is, vind och beryktat havsväder. De tunga cementblocken har flyttat på sig och vilar nu spridda i vattnet. Det är som om havet har återtagit vad som alltid tillhörde det, en påminnelse om naturens eviga cykler av skapande och raserande. De dagarna det var blåsigt och regnet piskade mot kusten, var det som om sirenerna lockade från havet; deras klagande men vackra sång tycktes ljuda ur de skummande vågorna som slog mot cementen. Men i mitt minne står piren fortfarande rak och hel, precis som de där sommardagarna då den bar våra springande barnfötter. Jag ser på datumet de ristade in i början av piren och tänker på hur de byggde den tillsammans med sina händer. Hur självklart det var att hjälpa varandra, buren av en osynlig gemenskapskraft. Ingen pratade om livskvalitet då. Man bara levde den, i fullständig närvaro och ayni med elementen.

Vi badade varje dag. Huden luktade salt och sol, som om elementen flyttat in i oss och gjort oss till en del av landskapet. Håret blev strävt av havsvatten och benen var solbrända med ett och annat myggbett. När vi klättrade och hoppade i bergen kände vi oss aldrig rädda; det var som om bergsandarna vakade över oss och gav oss ett osynligt beskydd vid varje dristigt språng mellan klipphällarna.

På kvällarna samlades vi alla i någon av stugorna eller dess altaner, vuxna och barn tillsammans. Någon kokade kaffe och doften blandades med den svala kvällsluften. Någon berättade historier, sådana där berättelser som tycktes väva samman dåtid och nutid i skymningen, där gränsen mellan den synliga världen och minnenas skuggor blev flytande. När mörkret föll och det var dags att gå den smala stigen genom skogen till utedasset, tände vi ficklampan och visste att vi inte var ensamma för i skuggorna under ormbunkarna och bakom de mossklädda stubbarna fanns småfolket, som ett hemlighetsfullt sällskap i natten. Dörrarna stod öppna mot sommarluften och man hörde måsarna långt borta som ett eko över vattnet. Det fanns en sorts uråldrigt lugn, en nordisk mystik i den ljusa skymningen, en stillhet i själen som jag tror håller på att försvinna i vår moderna värld.

På morgnarna gick vi ibland till bonden för att hämta färsk mjölk. Riktig mjölk, kall och fyllig, buren direkt från gårdens levande mitt, fylld av sommarens livskraft. Sedan satt vi på verandan med nybakade bullar medan solen värmde det gamla träet under fötterna. Vad slår egentligen det? Nybakade bullar och kall komjölk en sommardag när havsluften driver in över verandan och bär med sig doften av tång och oändlighet. Eller en skål cornflakes med nyplockade, solvarma jordgubbar och iskall mjölk medan solen glittrar som tusen diamanter utanför och flugorna surrar dovt och meditativt i värmen, i en helt egen helig rytm.

Och så radion. Alltid radion. Sveriges Radio stod på någonstans i bakgrunden med melodiradions sånger. Musik som blandades med kaffekoppar, vind och lågmälda röster. Det var som om hela sommaren hade ett eget soundtrack, en subtil frekvens som tonade in oss i naturens eget nätverk och band oss samman med resten av landet under den ljusa himlen.

Det märkliga är att det inte kändes märkvärdigt då. Ingen tänkte att vi skapade barndomsminnen. Ingen försökte göra livet konstlat magiskt. Vi levde bara i direkt kontakt med naturens rytm och nära varandra. Kanske är det just därför det blev så starkt. Det fanns en naturlig andlighet i att vara så djupt förankrad i stunden, i den nordiska sommarens alldeles särskilda ljus. Det där skymningsljuset som vägrar att ge vika för mörkret och som bär på en tidlös magi.

Idag romantiserar människor världen över den nordiska sommaren. De drömmer om de röda stugorna, de ljusa nätterna som aldrig vill ta slut, bryggorna, jordgubbarna och det spegelblanka havet. Aber det verkligt vackra var aldrig bara kulissen. Det var den levande själen i tillvaron. Gemenskapen. Enkelheten. Tiden som fick lov att expandera och flöda fritt. Att vuxna och barn faktiskt levde tillsammans och delade samma unika rymd. Att man hade tid att sitta kvar länge på verandan och bara titta på hur skuggorna förlängdes, som väsen som dansade över gräset. Att ingen hade bråttom. Att en enda sommardag kunde kännas lika oändlig som ett helt liv.

När vi längtar efter sommaren är det inte bara solen eller havet vi söker. Vi längtar efter att få stiga in i den där mjukare världen igen, där gränsen mellan oss själva och naturens osynliga krafter suddas ut, och där vi återigen minns hur det känns att bara vara en del av alltet.

Gå i skönhet

Eva