Chaska wasi

Vi lever i en tid som på många sätt är svår att förstå. Krig pågår, konflikter växer och världen förändras snabbt. Samtidigt ser vi något annat som är minst lika anmärkningsvärt, nämligen hur världens ledare allt oftare agerar på ett sätt som tidigare hade varit otänkbart. Diplomati, hänsyn och respekt verkar väga allt lättare när makt och egna intressen står i centrum. Ledare säger saker offentligt som tidigare hade betraktats som oförskämda eller fullständigt odiplomatiska, och gamla regler och överenskommelser verkar inte längre alltid vara självklara gränser för vad man kan göra. Det finns en allt tydligare kamp om makt, kontroll, territorier och inflytande. Det är som om mycket av det som tidigare höll tillbaka människans maktbegär håller på att lösas upp. Det som tidigare låg under ytan blir synligt. När jag ser på detta tänker jag på allt jag under många år har lyssnat till från andliga ledare och lärare från olika delar av världen. Jag har lyssnat till ursprungsfolk från Amerik...

    Vinden skar genom de tunna tygerna över hans axlar. Kängornas sulor var sedan länge utslitna, nötta mot stenig mark, genom skogar som aldrig tycktes ta slut och över bergsryggar dolda i dimma. Han hade färdats genom städer där språket låter som slamrande metall och byar där ingen ens lyfte blicken när han gick förbi. Han hade suttit vid foten av självutnämnda mästare, druckit bittert te i mörka ceremonirum och natt efter natt ställt samma tysta bön motstjärnorna: Vem är jag egentligen? Ryktet om oraklet var inget löfte om magi, utan en viskning om klarsynthet. Det sades att hennes blick skar rakt igenom de lager av damm och lögner man samlar på sig under ett liv. Hon såg inte vad man ville vara; hon såg vad som återstod när allt annat skalats bort. När han slutligen nådde bergstoppen fanns där inget templet, inga rökelsekar. Bara en låg stenhydda och en kvinna som satt på en träbänk med händerna vilande i knät. Hennes ansikte var ristat av tid och väder, men hennes ögon va...

  Det finns nätter när månen står så klar att ingenting längre går att gömma. Fullmånen har den där säregna förmågan att lysa upp allt som det är  utan att försköna, utan att dölja och utan att be om ursäkt. Den kräver ingenting av nattens skuggor. Den bara står där, hel i sitt eget ljus, och låter allt annat falla där det faller. Kanske är det under just dessa nätter vi själva blir som tydligast för oss själva. Fullmånens fas handlar om avslut och förlösning. Om att våga släppa det vi så länge burit på, fast det egentligen aldrig var vårt att bära. För när ljuset blir tillräckligt starkt ser vi också vad som är på riktigt och vad som bara varit långa, förvridna skuggor kastade av någon annans inre landskap. Det är i det ljuset vi kan börja syna hur vi lever våra liv inför andra. Det finns människor som slåss för sin plats i rummet. Som höjer rösten när ljudnivån stiger, som kräver sin rätt att bli förstådda och som vägrar gå förrän varje missförstånd är uppklarat. Så fin...

  Sitter här i stillheten en fredagsmorgon och tänker på hur märkligt det är att vi har blivit så duktiga på att förklara världen, men så ovana vid att faktiskt uppleva den. Om något inte kan mätas i en studie eller förklaras med siffror avfärdar vi det lätt som inbillning eller placebo. Men att vi saknar mätinstrument betyder ju bara en sak: att vetenskapen inte har hunnit ifatt än. Tänk på meditation. I tusentals år satt människor i stillhet och läkte sin insida, men det avfärdades länge som udda och skumt  tills hjärnskannrarna kom. Då blev det plötsligt "fakta". Men upplevelsen och kraften i övningen var exakt densamma hela tiden. Det är samma sak med schamansk healing, ritualer, trummor och intuition. Det är inga nya trender, utan några av mänsklighetens äldsta kunskapssystem och  det fungerar. Människan är inte en maskin som bara ska repareras när en del går sönder. Vi läker genom symboler, naturens närvaro, rytm och stillhet. Att en djup energiförändring inte ...

En av de vackraste gåvorna shamanismen har skänkt mig är konsten att se varje soluppgång som en helig portal. En ny början, vävd av ljus och oändliga möjligheter. När vi blickar tillbaka på ursprungsfolkens visdom ser vi en levande relation med allt runt omkring. Solen betraktades inte bara som en himlakropp, utan som en pulserande livsgivare.  En urkraft som väcker jorden, skänker värme och gör det mirakulösa levande möjligt. Att möta den första strålen var att stiga in i en dans av djup tacksamhet och vördnad. I många traditioner har röken från heliga växter burit visdomen om rening. Den mörka, doftande röken smyger sig genom rummet, sveper bort nattens tunga drömmar och städar sinnet rent. Den blir en osynlig bro mellan jorden och himlen, där våra tystaste böner och varmaste tacksamhet får vingar och stiger mot skyn. Varje tradition bär sitt eget språk, sina egna ceremonier och sina egna sätt att väcka dagen på. Men under ytan finns samma pulserande hjärta. För mig handlar d...