Midsommarafton från förr

 När jag var barn var midsommar en magisk tid. Ingen ifrågasatte det. Magin fanns i luften, i ljuset som aldrig ville ta slut och i naturen som stod i full blom.

På morgonen, när daggen fortfarande var kvar,  gick vi ut och plockade ängsblommor. Vi plockade dem med vördnad. Inom folktron var detta natten då växternas läkande och magiska krafter stod på sin absoluta höjdpunkt. Att binda sju eller nio sorters blommor i kransen var en urgammal rit för att fånga sommarsolståndets energi. Vi pyntade verandorna med lövade björkar, som ett skydd mot de underjordiska väsen som sades röra sig friare när solen stod som högst.

Mitt i ”byn” reste vi midsommarstången och klädde den med björklöv och blomster tills den blev som ett levande världsträd. Det var vår egen Yggdrasil, en grön pelare och en shamansk axel mellan himmel och jord, som kopplade samman människornas värld med både det gudomliga ovanför och rötterna i underjorden.

Sedan dukades långbordet med de vita trädgårdsmöblerna. Där åt vi sill och färsk nypotatis, skrattade och sjöng medan gubbarna drack snaps. Sångerna steg mot den ljusa himlen och blandades med fiskmåsarnas rop och vågornas mjuka slag mot stranden. Det var som en modern offerfest, ett gille för att fira livets och solens seger över mörkret. Till kaffet serverades Fröken Johansson mockatårta. Det skulle det vara enligt traditionen. Som barn tyckte man inte att det var så gott med söt söt maräng smaksatt med kaffe och smör. Men man accepterade att det hörde till. 

Sedan dansade alla, både barn och vuxna, runt midsommarstången och sjöng “Törnrosa var ett vackert barn”. Någon fick vara Törnrosa och någon annan prinsen som väckte henne. För oss var sagorna inte något som fanns i böckerna för de levde omkring oss. Prinsen som klev fram för att väcka Törnrosa bar på en arketypisk kraft; han var som solguden själv som med sin värme väckte jorden ur vintersömnen.

När dimman steg var det lätt att tro att älvorna dansade över ängen. I den shamanska traditionen är denna natt en portal där slöjan mellan världarna är så tunn att den nästan upphör att existera. Skogens väsen, rånd och vättar, stod gömda bakom björkstammarna och log, tacksamma för att vi ärade jorden. Jag såg dem och kan bekräfta att de var verkligen med. 

Luften var fylld av doften från kaprifol och nyslaget hö. Det var en doft som bar på minnen från generationer före oss, som om jorden själv berättade sina gamla historier genom det shamanska minnet. Det som finns lagrat i själva marken vi går på.

På kvällen gick jag till tanten bredvid. Hon var som byns kloka gumma, en förvaltare av de gamla sederna. Hon hade en liten näckrosdamm, och jag fick stå alldeles stilla medan hon varsamt skar av en vit näckros och lade den i mina händer. Inom folktron var näckrosen en blomma laddad med stark magi, bunden till vattnets andar och Näcken, men i natt var den renad av solståndet.

Jag bar hem den med vördnad. Den var en gåva från vattnet, från sommarsolståndets kraft och från den osynliga värld som alltid fanns närvarande för den som såg med hjärtat.

Jag tycker fortfarande att midsommarnatten är årets mest magiska natt. Då står solen stilla ett ögonblick i kosmos, och naturens eget andliga hjärta öppnas. Då viskar björkarna sina uråldriga hemligheter, blommorna bär på läkande, shamansk kraft och allt levande påminner oss om att vi inte är åskådare i naturen, utan en del av samma stora, levande väv.

Det är den magin jag bär med mig än i dag.

Gå i skönhet 

Eva