Det nordiska ljuset och årshjulets heliga saga

För oss som lever i Norden är ljuset under våren och sommaren inget mindre än ett mirakel. Vi tillbringar stora delar av året i ett djupt och omslutande vintermörker, vilket gör att när värmen väl bryter fram upplever vi det inte bara som en väderförändring. Det är en intensiv och nästan berusande livskraft som vibrerar i skogarna, över ängarna och i det klara vattnet. I min världsbild är detta ljusskifte inte bara meteorologi utan en levande och kosmisk spegling av en uråldrig kärlekssaga. Genom årshjulet följer vi Guden och Gudinnan, och genom deras relation vaknar jorden till liv, blomstrar och går slutligen i vila. När man förstår deras resa börjar man också se den nordiska naturen med helt nya ögon.

Efter vintersolståndets djupaste mörker når vi Kyndelmäss, Imbolc i början av februari. Utomhus ligger snön ofta djup och kylan håller ett hårt grepp om landskapet, men det är nu som miraklet tyst påbörjas. Imbolc är tidpunkten då ljuset faktiskt återvänder till Norden då dagarna blir märkbart längre och den allra första dolda gnistan tänds djupt nere i jorden. Gudinnan börjar röra på sig i underjorden och tänder livets inre eld. Det är en tid för rening och förberedelse, där fröna under snötäcket anar att förändring är på väg. Utan denna första subtila ljusglimt vid Imbolc skulle ingenting kunna börja spira.

Det är tack vare den eld som tändes vid Imbolc som vi sedan kan nå Ostara vid vårdagjämningen. Det är den tidpunkt då balansen väger helt jämnt mellan ljus och mörker. Gudinnan vaknar nu helt ur sin djupa vintersömn, och den unge Guden växer i styrka för varje dag som går. Detta är deras allra första möte och den blyga, spirande ungdomsförälskelsen. Naturen håller andan när snön smälter, bäckarna börjar porla och de första gröna skotten kämpar sig upp genom den kalla jorden. Det är en tid av förväntan och löften om vad som skall komma.

När vi rör oss in i maj når vi Beltane, Valborg/1:a maj . Det är nu som den första oskyldiga blicken från vårdagjämningen förvandlas till en djup och passionerad förälskelse. Guden och Gudinnan ser på varandra med vuxna ögon, och en intensiv längtan flammar upp mellan dem. Det är denna gudomliga förälskelse som får den nordiska naturen att fullkomligt explodera så här års. Doften av hägg och fuktig skogsmark, den skira och ljusgröna färgen på björkarnas blad och fåglarnas intensiva sång i skymningen är alla en direkt spegling av deras kärleksrus. Naturens nektar flödar, och allt levande drivs av samma urkraft vilket är viljan att mötas, växa och förenas.

Hela denna kosmiska uppvaktning kulminerar vid Midsommar under sommarsolståndet. Detta är årets högsta punkt, den natt då solen knappt går ner och himmelen färgas i ett evigt och gyllene skymningsljus. Under denna magiska natt sker det heliga bröllopet då Guden och Gudinnan förenas helt. Kraften i landskapet är nu på sin absoluta spets. Naturen står i full och praktfull blom, och gränsen mellan det synliga och det osynliga är tunnare än någonsin. Det är en natt av ren magi, där jorden är havande med liv och fruktsamhet.

Efter midsommarnattens extas börjar hjulet långsamt att rulla vidare. Det som såddes under den ljusa tiden börjar nu mogna. Under sensommarens Lammas, 1 augusti,  och den efterföljande Höstdagjämningen ser vi resultatet av deras kärlek då frukterna tynger grenarna, säden står gyllene på fälten och vi skördar jordens gåvor. Gudinnans havandeskap speglas i detta överflöd, samtidigt som Guden långsamt börjar offra sin kraft till jorden för att säkra nästa års liv. När vi slutligen når Samhain drar sig Guden tillbaka i mörkret, och Gudinnan sveper in jorden i sin vintermantel för att vila, transformeras och så småningom återfödas på nytt. Att leva i takt med årshjulet handlar om att förstå att vi själva är en del av denna eviga dans. När vi går ut i skogen en ljus majkväll går vi inte bara bland träden utan vi vandrar mitt i en levande och helig kärlekshistoria.

Gå i skönhet 

Eva