Chaska wasi

  Det finns nätter när månen står så klar att ingenting längre går att gömma. Fullmånen har den där säregna förmågan att lysa upp allt som det är  utan att försköna, utan att dölja och utan att be om ursäkt. Den kräver ingenting av nattens skuggor. Den bara står där, hel i sitt eget ljus, och låter allt annat falla där det faller. Kanske är det under just dessa nätter vi själva blir som tydligast för oss själva. Fullmånens fas handlar om avslut och förlösning. Om att våga släppa det vi så länge burit på, fast det egentligen aldrig var vårt att bära. För när ljuset blir tillräckligt starkt ser vi också vad som är på riktigt och vad som bara varit långa, förvridna skuggor kastade av någon annans inre landskap. Det är i det ljuset vi kan börja syna hur vi lever våra liv inför andra. Det finns människor som slåss för sin plats i rummet. Som höjer rösten när ljudnivån stiger, som kräver sin rätt att bli förstådda och som vägrar gå förrän varje missförstånd är uppklarat. Så fin...

  Sitter här i stillheten en fredagsmorgon och tänker på hur märkligt det är att vi har blivit så duktiga på att förklara världen, men så ovana vid att faktiskt uppleva den. Om något inte kan mätas i en studie eller förklaras med siffror avfärdar vi det lätt som inbillning eller placebo. Men att vi saknar mätinstrument betyder ju bara en sak: att vetenskapen inte har hunnit ifatt än. Tänk på meditation. I tusentals år satt människor i stillhet och läkte sin insida, men det avfärdades länge som udda och skumt  tills hjärnskannrarna kom. Då blev det plötsligt "fakta". Men upplevelsen och kraften i övningen var exakt densamma hela tiden. Det är samma sak med schamansk healing, ritualer, trummor och intuition. Det är inga nya trender, utan några av mänsklighetens äldsta kunskapssystem och  det fungerar. Människan är inte en maskin som bara ska repareras när en del går sönder. Vi läker genom symboler, naturens närvaro, rytm och stillhet. Att en djup energiförändring inte ...

En av de vackraste gåvorna shamanismen har skänkt mig är konsten att se varje soluppgång som en helig portal. En ny början, vävd av ljus och oändliga möjligheter. När vi blickar tillbaka på ursprungsfolkens visdom ser vi en levande relation med allt runt omkring. Solen betraktades inte bara som en himlakropp, utan som en pulserande livsgivare.  En urkraft som väcker jorden, skänker värme och gör det mirakulösa levande möjligt. Att möta den första strålen var att stiga in i en dans av djup tacksamhet och vördnad. I många traditioner har röken från heliga växter burit visdomen om rening. Den mörka, doftande röken smyger sig genom rummet, sveper bort nattens tunga drömmar och städar sinnet rent. Den blir en osynlig bro mellan jorden och himlen, där våra tystaste böner och varmaste tacksamhet får vingar och stiger mot skyn. Varje tradition bär sitt eget språk, sina egna ceremonier och sina egna sätt att väcka dagen på. Men under ytan finns samma pulserande hjärta. För mig handlar d...

  Det är svårt att sätta ord på vad den schamanska vägen faktiskt har gjort med mig, för den har blivit själva bultandet i mitt hjärta, mitt sätt att andas, känna och leva. Jag älskar den här stigen av hela mitt väsen. När jag ser tillbaka känns det faktiskt inte som om jag någonsin ”blev shaman”. Det var snarare som att hitta hela vägen hem till något uråldrigt som alltid legat och väntat inom mig. Egentligen har det magiska alltid funnits där. Ända sedan jag var ett litet barn har min intuition, min medialitet och förmågan att se människors och naturens auror varit en naturlig del av den jag är. Men det var när jag kom i kontakt med shamanismen som allt föll på plats. Det var som att slå upp dörren till mitt eget hem. Min mediala känslighet gjorde att steget in i ceremonierna och det praktiska arbetet kändes så självklart och nära. Det var som om någon äntligen satte ord på det jag alltid sett och vetat innerst inne, och det gjorde det så mycket lättare att ta till mig och förstå...

  Första augusti, det  är en särskild stund på året då naturen drar ett djupt och stilla andetag. Ett skifte i luften avslöjar att sommaren inte längre rusar framåt utan har stannat upp, mognat och börjat luta sig tillbaka. Allt börjar med den höga luften. Den bär inte längre bara på blommande hetta, utan har blivit klarsynt, frisk och ren mot huden, som om världen plötsligt ritats med lite skarpare konturer. Energiskiftet är påtagligt när naturens kraft vänder från att expandera till att samla ihop och tryggt landa i allt som vuxit fram. Solen står lite lägre på himlen, men dess ljus är rikare och varmare än någonsin. Det flödar över fält och trädgårdar i långa, gyllene strålar som värmer både jorden och människan med en mjuk smekning. Det är ett ljus som uppmanar oss att stanna upp en stund till, ta ett djupt andetag och fånga den sista sommarvärmen. När marken bjuder ut sin rikedom väcks en djup och ordlös tacksamhet inom oss. Det är en tacksamhet för att jorden ännu en g...