Chaska wasi

Mod och sårbarhet är i grunden två sidor av samma mynt. Att våga tala direkt ur hjärtat, stå upp för sina värderingar eller berätta att man blev sårad kräver ett djupgående mod. Det innebär att medvetet kliva ut ur sin trygghetszon och riskera både avvisande och missförstånd, utan några som helst garantier. Min styrka sitter inte i ett stenhårt ansikte eller i en teater där jag låter alla tro att jag spelar ett spel. Den sitter inte i att verka oberörd, att vägra gråta, sörja eller känna ilska. Den sortens fasad är bara ett försvar. Min verkliga styrka är att jag har modet att visa att jag berörs. Att jag lever som människa här på jorden, med allt vad det innebär. Det är just därför sårbarhet inte är en svaghet, utan den ultimata styrkan. Den som vågar visa sin mänsklighet har redan accepterat att livet inte går att kontrollera. Mod handlar aldrig om att vara orädd. Det handlar om att välja sanningen och göra det som är rätt, trots att det darrar i rösten. Människor och relationer växe...

  Under de senaste åren har jag noterat en utveckling i vårt samhälle som jag inte är riktigt nöjd med. Det handlar om hur vi pratar om och behandlar våra relationer och möten i vardagen.  Det verkar ha blivit populärt, nästan upphöjt till en form av självstärkande utveckling, att rensa rejält i vänskapskretsen och dra sig undan alla sammanhang som inte känns helt bekväma. Överallt hör vi ord som energitjuvar, toxiska relationer och vikten av att sätta gränser. Men någonstans på vägen har poppsykologin spårat ur.  Begrepp som från början handlade om sund självrespekt har blivit en ursäkt för ren konflikträdsla och bekvämlighet. Istället för att prata med varandra när något skaver, har det blivit legitimt att bara stänga dörren och kalla det för egenvård.  ”Jag sitter hellre själv än att umgås med någon som …..( fyll i med passande egenskap)” Men om nästa alla relationer klipps bort kanske det handlar om något hos mig själv istället?  Låt oss vara helt ärliga här...

Moder Jord, jag kallar på dig. Låt mina fötter få rötter och tränga djupt ner i din sargade kropp, och få vila i din kraft. Låt mitt blod minnas den uråldriga vägen  medan vi plöjer sönder din mark, kväver din luft och tystar dina djur. Trumma med dina heliga slag, väck hjärtats rytm i mitt inre. Låt varje slag föra mig närmare sanningen, och håll mig stark och modig. För hur vågar vi kalla oss levande när vi sågar av grenen vi sitter på och dödar dem som delar den med oss? Vatten, rena det som inte längre tjänar mig. Skölj bort sorger, tvivel och den tunga skammen över vår plundring. Tvätta bort vårt gift och låt mig återfödas i ditt otämjda, vilda flöde. Vind, bär mina böner. För dem över skövlade skogar, förgiftade slätter och förgiftad luft. För dem över tomma hav där stämmorna har tystnat. För dem till gudarnas land. Låt din vrede och din energi flöda genom varje cell. Rensa mitt sinne, rensa mitt hjärta, rensa min själ från människans blinda gränslöshet. Himmel...

  I mitt förra inlägg skrev jag om den råa sanningen i långa relationer. Om det enorma andliga värdet i att stanna kvar när projektionerna har dött, hantera vardagens misslyckanden på en tisdag morgon och välja den djupa tryggheten i en delad historia framför snabbt dopamin. Att bygga en fungerande vardag tillsammans under livets tunga år är en fantastisk mänsklig och andlig bedrift.  Men naturligtvis är det inte alltid så. För det finns en punkt där det alternativet inte längre existerar.  Det finns en annan verklighet som det talas betydligt mindre om.  Sanningen om dem som stannar för länge. Den helige mannen Black Elk från Oglala Lakota beskrev en gång hur allt som har kraft i universum verkar i cirklar. Han påminde oss om att solen och månen är runda, att vinden virvlar i cirklar, och att även årstiderna bildar en stor cirkel i sin förändring. De rör sig framåt för att sedan återvända.  Inom den indianska livsfilosofin finns en djup acceptans för denna rör...

  Vi lever i en tid av rastlöshet. När vardagen sänker sig med sina amorteringar, tysta frukostar och repetitiva rytmer, drabbas vi ofta av en smygande panik. Vi ser på samtiden och kändisvärlden där människor skiljer sig i cykler om tio år. Det ser så enkelt ut. En chans att få packa väskan, kasta sig ut på marknaden och få tre till fem år av sprakande dopamin, passion, nya underkläder och hotellhelger.   Det är lätt att dras med i den illusionen när de egna tankarna börjar vandra i tv-soffan: ”Är det här allt? Borde jag inte känna mer?” Innan du fattar beslutet att gå, behöver vi klä av både den andliga romantiken och de enkla ursäkterna. Vi måste titta på vad som faktiskt pågår under ytan. Del 1: Den vackra sagan som vi vill tro på Det finns en gammal schamansk liknelse om en man och en kvinna vars eld höll på att slockna i vardagens tunga energi ( Hucha ). De vandrade i tre dagar genom djupa skogar för att finna en schaman. Schamanen höll upp en skål med klart källvatten m...

  Fukten låg som en tung och levande hinna över huden när fötterna för första gången mötte djungelns jord. Det var inte en plats man besökte utan det var en organism man klev in i. Ljuden från syrsor, osynliga fåglar och det hypnotiska och levande suset från trädkronorna raderade omedelbart ut stadens brus. När skymningen snabbt föll över landskapet visade en gammal man vägen mot en traditionell hydda gjord av trä och flätade palmlöv. Det fanns ingen tvekan i hans rörelser, bara en tyst inbjudan att i kväll sker ceremonin. Sent på kvällen när mörkret var totalt utanför samlades vi. Innanför hyddans väggar fanns en mjuk och pulserande gemenskap. Människor från stammen med ansikten märkta av sol, vind och generationers visdom rörde sig i skuggorna. De kom bärande på gåvor. Fat med exotiska frukter, nybakat bröd och rotsaker ställdes ner som en tyst överenskommelse mellan den mänskliga världen och den natur som omgav oss. Det fanns inget behov av artighetsfraser. Gåvorna var en föran...

Detta är en fortsättning på gårdagens text:  När vi väljer att hålla isär urfolkens schamanism och den västerländska psykologin, och vägrar att klä den schamanistiska medicinen i terapeutiska termer, då gör vi något livsviktigt. Vi ärar urfolkens visdom och tillåter traditionen att tala med sin egen, sanna stämma. Men för att verkligen förstå varför gränsdragningen mellan den andliga ceremonin och det psykologiska tänkandet är så nödvändig, räcker det inte med teoretiska jämförelser. Vi måste se hur den här krocken utspelar sig i verkligheten, i de levande cirklarna och i vårt eget möte med det moderna intellektet. Det är här, i mötet mellan dessa två horisonter, som min egen vandring har tagit sin form. Jag har levt med denna tradition sedan början av nittiotalet. I över trettio år har jag gått till schamaner från ursprungsbefolkningar. Jag har suttit i deras cirklar, tagit emot deras healing och blivit undervisad i deras visdom. Jag har känt den råa, nakna kraften i deras medici...