Chaska wasi

  I mitt förra inlägg skrev jag om den råa sanningen i långa relationer. Om det enorma andliga värdet i att stanna kvar när projektionerna har dött, hantera vardagens misslyckanden på en tisdag morgon och välja den djupa tryggheten i en delad historia framför snabbt dopamin. Att bygga en fungerande vardag tillsammans under livets tunga år är en fantastisk mänsklig och andlig bedrift.  Men naturligtvis är det inte alltid så. För det finns en punkt där det alternativet inte längre existerar.  Det finns en annan verklighet som det talas betydligt mindre om.  Sanningen om dem som stannar för länge. Den helige mannen Black Elk från Oglala Lakota beskrev en gång hur allt som har kraft i universum verkar i cirklar. Han påminde oss om att solen och månen är runda, att vinden virvlar i cirklar, och att även årstiderna bildar en stor cirkel i sin förändring. De rör sig framåt för att sedan återvända.  Inom den indianska livsfilosofin finns en djup acceptans för denna rör...

  Vi lever i en tid av rastlöshet. När vardagen sänker sig med sina amorteringar, tysta frukostar och repetitiva rytmer, drabbas vi ofta av en smygande panik. Vi ser på samtiden och kändisvärlden där människor skiljer sig i cykler om tio år. Det ser så enkelt ut. En chans att få packa väskan, kasta sig ut på marknaden och få tre till fem år av sprakande dopamin, passion, nya underkläder och hotellhelger.   Det är lätt att dras med i den illusionen när de egna tankarna börjar vandra i tv-soffan: ”Är det här allt? Borde jag inte känna mer?” Innan du fattar beslutet att gå, behöver vi klä av både den andliga romantiken och de enkla ursäkterna. Vi måste titta på vad som faktiskt pågår under ytan. Del 1: Den vackra sagan som vi vill tro på Det finns en gammal schamansk liknelse om en man och en kvinna vars eld höll på att slockna i vardagens tunga energi ( Hucha ). De vandrade i tre dagar genom djupa skogar för att finna en schaman. Schamanen höll upp en skål med klart källvatten m...

  Fukten låg som en tung och levande hinna över huden när fötterna för första gången mötte djungelns jord. Det var inte en plats man besökte utan det var en organism man klev in i. Ljuden från syrsor, osynliga fåglar och det hypnotiska och levande suset från trädkronorna raderade omedelbart ut stadens brus. När skymningen snabbt föll över landskapet visade en gammal man vägen mot en traditionell hydda gjord av trä och flätade palmlöv. Det fanns ingen tvekan i hans rörelser, bara en tyst inbjudan att i kväll sker ceremonin. Sent på kvällen när mörkret var totalt utanför samlades vi. Innanför hyddans väggar fanns en mjuk och pulserande gemenskap. Människor från stammen med ansikten märkta av sol, vind och generationers visdom rörde sig i skuggorna. De kom bärande på gåvor. Fat med exotiska frukter, nybakat bröd och rotsaker ställdes ner som en tyst överenskommelse mellan den mänskliga världen och den natur som omgav oss. Det fanns inget behov av artighetsfraser. Gåvorna var en föran...

Detta är en fortsättning på gårdagens text:  När vi väljer att hålla isär urfolkens schamanism och den västerländska psykologin, och vägrar att klä den schamanistiska medicinen i terapeutiska termer, då gör vi något livsviktigt. Vi ärar urfolkens visdom och tillåter traditionen att tala med sin egen, sanna stämma. Men för att verkligen förstå varför gränsdragningen mellan den andliga ceremonin och det psykologiska tänkandet är så nödvändig, räcker det inte med teoretiska jämförelser. Vi måste se hur den här krocken utspelar sig i verkligheten, i de levande cirklarna och i vårt eget möte med det moderna intellektet. Det är här, i mötet mellan dessa två horisonter, som min egen vandring har tagit sin form. Jag har levt med denna tradition sedan början av nittiotalet. I över trettio år har jag gått till schamaner från ursprungsbefolkningar. Jag har suttit i deras cirklar, tagit emot deras healing och blivit undervisad i deras visdom. Jag har känt den råa, nakna kraften i deras medici...

  Inom den schamanistiska traditionen, där rötterna sträcker sig djupt ner i de nordamerikanska urfolkstraditionerna och vävs samman med Q’erofolkets urgamla visdom från Andernas höjder, är det inre arbetet en helig dans för att återställa balansen. Här ses människan aldrig som en isolerad ö, utan som en levande tråd i en kosmisk väv. Vi existerar i en evig relation till allt levande.Till elementen som andas genom oss, förfäderna vars blod viskar i våra ådror, de osynliga hjälparna i vindarna, och Skaparen som håller allt i sin hand. När dessa relationer vibrerar i harmoni, landar människan i en djup, naturlig inre balans. Den schamanistiska resan börjar därför inte med den dömande frågan om vad som är fel inom oss. Den börjar snarare med ett mjukt, lyssnande hjärta som frågar vad som har kommit ur balans, och vad som längtar efter att få komma hem. Det är en vacker stig som leder oss tillbaka till vårt sanna väsen. Till den ursprungliga livskraft som alltid har strömmat genom oss...

Om vi börjar med att se på det hela med västvärldens rationella ögon så kan det andliga arbetet verka en smula underligt. Att se vuxna människor plocka upp helt vanliga gråstenar från marken, bära hem dem och sedan lägga ut dem i ceremoniella mönster eller använda dem i healing kan ärligt talat se ganska märkligt ut för den som står utanför. Vad ska det egentligen tjäna till? Men det är precis här, vid mötet med den där till synes livlösa gråstenen, som krocken sker. För den som kliver över tröskeln till den andinska traditionen handlar det nämligen inte om och leka med symboler eller att tro på något flummigt. Det handlar om att gå igenom ett totalt paradigmskifte och om att börja se och uppleva världen på ett fundamentalt annorlunda sätt.  Att gå från en värld av objekt till en värld av levande relationer. Pachamama är en levande verklighet I min värld och i den andinska traditionen är Pachamama inte en poetisk metafor för naturen. Hon förstås och upplevs som en levande verkli...