Vad det betytt för mig att vandra den schamanska vägen

 Det är svårt att sätta ord på vad den schamanska vägen faktiskt har gjort med mig, för den har blivit själva bultandet i mitt hjärta, mitt sätt att andas, känna och leva. Jag älskar den här stigen av hela mitt väsen. När jag ser tillbaka känns det faktiskt inte som om jag någonsin ”blev shaman”. Det var snarare som att hitta hela vägen hem till något uråldrigt som alltid legat och väntat inom mig.

Egentligen har det magiska alltid funnits där. Ända sedan jag var ett litet barn har min intuition, min medialitet och förmågan att se människors och naturens auror varit en naturlig del av den jag är. Men det var när jag kom i kontakt med shamanismen som allt föll på plats. Det var som att slå upp dörren till mitt eget hem. Min mediala känslighet gjorde att steget in i ceremonierna och det praktiska arbetet kändes så självklart och nära. Det var som om någon äntligen satte ord på det jag alltid sett och vetat innerst inne, och det gjorde det så mycket lättare att ta till mig och förstå allt. För allra första gången kände jag att jag hade hittat mitt andliga uttryckssätt, och den tryggheten och kärleken har aldrig någonsin släppt greppet om mig. Sedan dess har hela världen omkring mig vaknat till liv på ett verkligare sätt. En magisk verklighet och det livet är den sanna verkligheten. Allt annat är bara en begränsad illusion.

Naturen, växterna och djuren har faktiskt aldrig varit någon kuliss för mig. Jag har i hela mitt liv pratat med dem och känt deras närvaro. De är levande väsen som jag älskar att kommunicera med, och jag känner en djup, pulserande samhörighet med dem alla. Att tala med naturen handlar om att tystna, lyssna med hjärtat och väva en personlig relation. Men genom den schamanska vägen förändrades dialogen. Jag började höra dem på ett helt nytt sätt. Så mycket  tydligare, renare och med en helt annan fördjupning än tidigare.  Naturen har blivit min absolut största lärare, och jag lever med en närhet till det levande som gör varje dag fylld av vördnad.

Livet har, precis som för alla människor, bjudit på både strålande glädje och djup sorg, medgång och tunga motgångar. Shamanismen har inte trollat bort svårigheterna, men den har gett mig en helt annan kompass att navigera med. Jag har lärt mig att famna det som är, utan att för den skull ge upp. Acceptans är ju inte att kapitulera. För mig handlar det om att sluta strida mot livet och istället nyfiket fråga vad situationen vill lära mig. Den inställningen har hjälpt mig igenom många svåra perioder, snabbare och med en mycket större tillit till att allt har sin tid.

Den allra djupaste läkningen jag har fått uppleva handlar kanske inte ens om mig själv. Jag tror att mycket av mitt arbete har handlat om att läka trådar långt bakåt i tiden, generationer tillbaka. Vi bär alla på osynliga mönster, berättelser och sår från dem som gått före oss. Att med kärlek och vördnad få vara med och lösa upp de knutarna känner jag är en av de vackraste gåvorna på min väg. Ibland har livet varit så magiskt och svindlande att det känts som om jag klivit rakt in i en film eller en saga.

Under alla dessa år har jag också haft den stora förmånen att få sitta tillsammans med stora mästare. Jag väljer att inte nämna deras namn, för de mötena är en del av min egen innersta historia. Men jag bär en varm och evig tacksamhet över att ha fått dela elden med människor vars visdom inte satt i orden, utan i hela deras sätt att finnas till. Jag har fått bevittna saker som fyllt mig med en orubblig ödmjukhet. De mötena har mejslat fram den människa jag är idag.

Längs stigarna har jag också fått ta emot mina heliga knyten. Min medicinpipa, min mesa och min medicinpåse är inte bara saker eller redskap. De är levande relationer och en absolut del av min själ som jag älskar och vördar högt.

Medicinpipan påminner mig om bönen, om ansvaret och om den obrutna länken till det heliga. Varje gång jag håller den i mina händer känner jag den respekt och ödmjukhet som följer med uppdraget.

Min mesa är ett levande arbetsredskap. I den vilar kraftföremål som följt mig under många år, och varje liten sten och varje ting bär på sin alldeles egen historia. När jag arbetar med min mesa känner jag mig starkt förankrad i jorden, i läkekraften och i den visdom som generationer före mig har förvaltat.

Medicinpåsen bär jag nära mitt hjärta. Den följer varje kliv jag tar och påminner mig om vem jag är och vilken stig jag har valt att vandra. Den skänker en känsla av närvaro, trygghet och en ständig kontakt med det som är större än vi själva.

Dessa tre är ingenting jag äger. De är en del av mig, precis som jag är en del av dem. De påminner mig varje dag om att leva med tacksamhet och vördnad inför livets fantastiska mysterium.

Genom åren har jag också fått uppleva så mycket som bara kan beskrivas som ren, skär magi. För mig handlar magi inte om att bryta mot naturens lagar, utan om att upptäcka hur oerhört tätt sammanvävda vi faktiskt är med allt levande. Ju mer jag har öppnat mitt hjärta, desto tydligare har det blivit att världen är så mycket större och djupare än det vi kan se med bara ögonen och förklara med förståndet.

Den här vägen har såklart haft sitt pris. Alla har inte förstått mina val, och några relationer har tagit slut för att jag valt att leva på det här sättet. Samtidigt har nya människor klivit in i mitt liv, själar som delar samma längtan efter ett fördjupat liv och en levande relation till naturen och det heliga. Jag ångrar inte ett enda steg jag tagit, min kärlek till den här stigen är alldeles för stor för det.

Ibland undrar jag vem jag hade varit om jag aldrig mött shamanismen. Förmodligen en betydligt ytligare människa. Jag hade kanske ändå sökt mig till andligheten, men jag tror inte att jag hade fått samma djupa kontakt med själens liv eller fått uppleva all den magi som den här underbara stigen har skänkt mig.

Mitt uppdrag idag är inte att övertyga någon eller tala om för människor vad de ska tro på. Mitt uppdrag är att finnas där för den som söker, för den som känner en inre längtan eller behöver möta någon som kan lyssna med ett helt öppet hjärta. Om mina erfarenheter kan ge någon annan hopp, mod eller inspiration att våga följa sin egen inre röst, då känner jag att allt jag varit med om har haft en djup mening.

Om jag skulle ge ett enda råd till dig som står i början av din egen vandring så är det detta: Ge inte upp när vägen blir snårig och svår. Det är värt all möda du möter. Varje erfarenhet formar dig, varje prövning fördjupar din visdom, och en dag upptäcker du kanske att stigen du sökte hela tiden har funnits inom dig. Shamanismen har aldrig handlat om att bli någon annan. Den har handlat om att minnas den du alltid har varit.

Gå i Skönhet 

Eva