Augustis fullmåne

 

Det finns nätter när månen står så klar att ingenting längre går att gömma. Fullmånen har den där säregna förmågan att lysa upp allt som det är  utan att försköna, utan att dölja och utan att be om ursäkt. Den kräver ingenting av nattens skuggor. Den bara står där, hel i sitt eget ljus, och låter allt annat falla där det faller.

Kanske är det under just dessa nätter vi själva blir som tydligast för oss själva.

Fullmånens fas handlar om avslut och förlösning. Om att våga släppa det vi så länge burit på, fast det egentligen aldrig var vårt att bära. För när ljuset blir tillräckligt starkt ser vi också vad som är på riktigt och vad som bara varit långa, förvridna skuggor kastade av någon annans inre landskap.

Det är i det ljuset vi kan börja syna hur vi lever våra liv inför andra.

Det finns människor som slåss för sin plats i rummet. Som höjer rösten när ljudnivån stiger, som kräver sin rätt att bli förstådda och som vägrar gå förrän varje missförstånd är uppklarat.

Så finns det vi andra. Vi som inte måste vinna diskussioner. Vi som saknar behovet av att hävda vår rätt eller övertyga omvärlden om att vi faktiskt inte är på det sättet som någon har fått för sig. Som ofta är projiceringar faktiskt det vill säga skuggsidor hos den som sa det.

Vi som aldrig varit särskilt bra på att stå kvar och strida när den äkta nyfikenheten och lyhördheten har svalnat.

Det är inte så att vi saknar något att säga. Det betyder bara att vi vägrar behöva skrika och övertyga för att bli hörda, och att vi inte vill lägga vårt liv på att korrigera andras föreställningar om oss.

Det är lätt för omvärlden att tolka ett sådant förhållningssätt som undvikande, uppgivet eller stolt. Men i själva verket handlar det om en helt annan inre kompass. 

När man bottnar i sig själv slutar man använda andra som speglar. 

Man inser att den bild någon annan har byggt upp genom gamla rykten, missförstånd eller sina egna projektioner, i regel säger betydligt mer om dem än om en själv.

Att ständigt gå i försvar, reda ut och försöka nå fram till någon som bestämt sig kräver enorma mängder kraft. Att vända sig om är inte att ge upp, utan ett aktivt val att spara sin energi till det som faktiskt är på riktigt och känns viktigt! 

När man väljer att gå åt sidan gör man det därför inte för att straffa eller skapa dramatik. Man gör det inte med en smäll eller med en förhoppning om att någon ska springa efter och fråga vart man tog vägen. Man gör det för att man har förstått den avgörande skillnaden mellan att lämna någon och att lämna behovet av att bli vald av någon.

Först kan den där tystnaden göra ont. Det kan kännas tomt när man kliver ur rollen som den som alltid förklarar, medlar och sträcker ut handen. Men sedan händer något. Man slutar sträcka ut handen och upptäcker att man fortfarande står upp. Kanske till och med rakare än förut.

Ibland är det inte modigt att stanna kvar och ta striden för sin karaktär. Ibland ligger det största modet i att försvinna lite ur periferin. Nästan omärkligt. Som någon som slutar knacka på en stängd dörr, vänder sig om och upptäcker att det finns en hel värld på andra sidan gatan. Där står människor som inte behöver övertalas. Människor där man varken behöver försvara sig, förklara sig eller hävda sin rätt för att få finnas till.

Gå i skönhet 

Eva