Ormens tal och stjärnornas tystnad
Fukten låg som en tung och levande hinna över huden när fötterna för första gången mötte djungelns jord. Det var inte en plats man besökte utan det var en organism man klev in i. Ljuden från syrsor, osynliga fåglar och det hypnotiska och levande suset från trädkronorna raderade omedelbart ut stadens brus. När skymningen snabbt föll över landskapet visade en gammal man vägen mot en traditionell hydda gjord av trä och flätade palmlöv. Det fanns ingen tvekan i hans rörelser, bara en tyst inbjudan att i kväll sker ceremonin.
Sent på kvällen när mörkret var totalt utanför samlades vi. Innanför hyddans väggar fanns en mjuk och pulserande gemenskap. Människor från stammen med ansikten märkta av sol, vind och generationers visdom rörde sig i skuggorna. De kom bärande på gåvor. Fat med exotiska frukter, nybakat bröd och rotsaker ställdes ner som en tyst överenskommelse mellan den mänskliga världen och den natur som omgav oss. Det fanns inget behov av artighetsfraser. Gåvorna var en förankring och en påminnelse om att vi är en del av det som ger oss liv.
Vi tog plats. En cirkel bildades runt en levande eld som sprakade i mitten av rummet. Doften av brinnande kåda och heliga örter fyllde luften och la sig som en skyddande filt över oss. Schamanen satte sig till rätta. Hans ögon bar på en blick som inte såg på mig utan igenom mig, förbi det västerländska egot och rakt in i energikroppen.
Med en röst som verkade stiga upp ur själva urberget började han sjunga. Han kallade in väderstrecken, andeväsen och den stora modern Moder Jord. I samma sekund som sången flätades samman med trummans första dova slag förändrades rummet. Den trygga hyddan upplöstes.
Ur eldens glöd, bildad av rök och ljus, manifesterade sig en enorm orm. Den ringlade långsamt och majestätiskt runt eldens bas. Värmen från lågorna verkade kröka sig runt dess glänsande fjäll. Jag blinkade och intellektet skrek efter en logisk förklaring, men synen bestod. Ormen stannade precis framför mig. Dess vertikala pupiller mötte mina och utan att öppna sina käkar talade den. Rörelsen av ord vibrerade direkt i mitt bröst, en uråldrig visdom som inte behövde översättas till tankar att du ska släppa taget om din form och att du inte är din historia.
Medan ormens närvaro fortfarande ekade i mitt väsen förändrades stämningen bakom min rygg. Luften blev iskall och tung av en rovdjurslik kraft. En kolsvart panter rörde sig i en cirkel runt oss, precis bakom mina axlar. Jag kunde känna den fysiska värmen från dess andedräkt och höra det mjuka och beskyddande tassandet mot marken. Varje cell i min kropp ville vända sig om men intuitionen höll mig borta från att prestera eller agera. Det var en naken kapitulation inför rovdjurets närvaro.
Då började det. En flöjt började spela. Melodin var så nära och så otroligt intim, som om någon pressade instrumentet direkt mot mitt öra. Tonerna skar genom tid och rum, fyllda av en uråldrig längtan och helande frekvenser. Jag vred försiktigt på huvudet för att se vem som stod där men det fanns ingen. Rummet bakom mig var tomt.
På andra sidan elden satt schamanen. Han avbröt inte sin ceremoni men hans ansikte sprack upp i ett brett och djupt leende. Han tittade på mig och skrattade. Det var inte ett hånfullt skratt utan ett kosmiskt och befriande skratt som bar på insikten om hur begränsat vårt mänskliga förnuft är när andevärlden väljer att visa sig.
I nästa sekund fanns varken hyddan, elden eller min egen kropp kvar.
Jag befann mig mitt ute i universum. Jag svävade i det gränslösa och svarta vakuumet, omgiven av roterande galaxer, nebulosor i sprakande färger och miljarder blinkande stjärnor. Det fanns inget upp eller ner, inget förflutet eller framtid. I detta ordlösa utrymme, där egot hade spridits ut som kosmiskt damm, togs budskapen emot. Det var inte svar på frågor om måndagens logistik eller framtida karriärer. Det var en direkt överföring av ren energi. En insikt om att allt är sammanlänkat, att medicinen verkar i det osynliga och att min enda uppgift var att vibrera i harmoni med denna kosmiska ordning.
När jag långsamt kom tillbaka till min kropp, till ljudet av den sprakande elden och den sista flöjtonen som tonade ut i natten, visste jag. Det fanns ingenting att analysera. Ingenting att klä i psykologiska termer. Det som hade skett var en ren, helig och ordlös alkemi.
Kommentarer
Skicka en kommentar