Vågar vi tala med varandra?

 

Under de senaste åren har jag noterat en utveckling i vårt samhälle som jag inte är riktigt nöjd med. Det handlar om hur vi pratar om och behandlar våra relationer och möten i vardagen. 

Det verkar ha blivit populärt, nästan upphöjt till en form av självstärkande utveckling, att rensa rejält i vänskapskretsen och dra sig undan alla sammanhang som inte känns helt bekväma.

Överallt hör vi ord som energitjuvar, toxiska relationer och vikten av att sätta gränser. Men någonstans på vägen har poppsykologin spårat ur. 

Begrepp som från början handlade om sund självrespekt har blivit en ursäkt för ren konflikträdsla och bekvämlighet. Istället för att prata med varandra när något skaver, har det blivit legitimt att bara stänga dörren och kalla det för egenvård. 

”Jag sitter hellre själv än att umgås med någon som …..( fyll i med passande egenskap)”

Men om nästa alla relationer klipps bort kanske det handlar om något hos mig själv istället? 

Låt oss vara helt ärliga här. När du klipper band med en människa så fort det uppstår friktion, handlar det ytterst sällan om att den andra personen är omöjlig. Det handlar om dig själv. Det handlar om att du inte står ut med din egen sårbarhet, att din egen konflikträdsla gör dig handlingsförlamad, eller att dina egna obearbetade sår slår larm i nervsystemet. Att kapa kontakten är inte ett tecken på styrka. Det är den enklaste och fegaste vägen ut för att slippa göra det egna inre arbetet. När vi kallar vår egen oförmåga att hantera människor för att sätta gränser, lurar vi bara oss själva. I de flesta fall hade det säkert varit bättre att säga till och reda ut situationen för att sedan gå vidare. Vi måste börja våga tala med varandra igen. 

Vi ser samma sak ute i butiker, på restauranger och på våra arbetsplatser. Folk småpratar inte med varandra längre. Man vänder bort blicken vid kassan, undviker det där korta, oväntade småpratet med servitören, hantverkaren eller grannen, och skyndar sig hem direkt efter maten på företagets personalfest för att slippa minglet. Vi smiter undan så fort det finns en risk för att det ska bli lite obekvämt eller krävande. Men vad händer med oss som människor när vi klipper band med omgivningen och drar oss undan varje mikromöte?

När vi konsekvent väljer bort det vardagliga småpratet och stänger dörrar till människor minskar vi vår egen värld. 

Vårt nervsystem börjar uppfatta det som ligger utanför vår absoluta kontrollzon som någonting hotfullt. Vi blir alltmer ömtåliga, lättkränkta och rädda. De där små, till synes obetydliga kontakterna med kassörskan eller reparatören är i själva verket smörjmedlet i vår mänskliga psykologi. Det är genom dem vi tränar vår sociala kondition, känner oss sedda i stunden och blir påminda om att vi är en del av ett större sammanhang.

När vi istället isolerar oss med dem som tycker exakt som vi, och stänger ute allt som skaver, stelnar vi till i våra egna invanda spår. Vi förlorar förmågan att läsa av andra människor och tappar nyfikenheten på det som är annorlunda. Till slut sitter vi där i en perfekt skräddarsydd, tyst bubbla, helt ensamma och med en gnagande känsla av tomhet.

Tänk vad som skulle hända om vi faktiskt vågade bryta den här utvecklingen. Om vi stannade kvar en stund till på festen, vågade ställa en fråga till servitören, tog upp en tråd i en vänskap som hackar och vågade möta det som inte är en ren spegelbild av oss själva.

När vi lyssnar på någon med ett annat perspektiv händer det här inom oss:

Nervsystemet reagerar först med motstånd. Hjärnan vill försvara det trygga och kända, vilket gör att vi instinktivt vill rätta eller avfärda den andra.

Om vi stoppar den impulsen spricker vår inre bubbla. Vår mentalitet blir mer flexibel och nyanserad när vi inser att vår egen sanning bara är en liten del av verkligheten.

Spegelneuroner och empati aktiveras. Vi behöver inte hålla med, men när vi förstår varför den andra tänker som den gör förvandlas en motståndare till en medmänniska, och föraktet släpper.

Våra egna blinda fläckar synliggörs. Mötet slipar våra egna tankar och visar vad vi faktiskt står för när våra antaganden prövas på riktigt.

En inre ödmjukhet landar i oss. Vi slappnar av när vi förstår att världen inte står och faller med att alla måste tycka exakt som vi.

Hela samhällsklimatet skulle skifta från grunden. Ensamheten skulle börja monteras ner, vi skulle återfå vår inre trygghet och våra relationer skulle få ett reellt djup. För det är först när vi vågar ta emot vardagens friktion som vi på riktigt kan bygga äkta gemenskap och känna oss levande tillsammans.

Gå i skönhet 

Eva