Bortom intellektets skyddsramar finns schamansk healing

Detta är en fortsättning på gårdagens text: 

När vi väljer att hålla isär urfolkens schamanism och den västerländska psykologin, och vägrar att klä den schamanistiska medicinen i terapeutiska termer, då gör vi något livsviktigt. Vi ärar urfolkens visdom och tillåter traditionen att tala med sin egen, sanna stämma. Men för att verkligen förstå varför gränsdragningen mellan den andliga ceremonin och det psykologiska tänkandet är så nödvändig, räcker det inte med teoretiska jämförelser. Vi måste se hur den här krocken utspelar sig i verkligheten, i de levande cirklarna och i vårt eget möte med det moderna intellektet.

Det är här, i mötet mellan dessa två horisonter, som min egen vandring har tagit sin form. Jag har levt med denna tradition sedan början av nittiotalet. I över trettio år har jag gått till schamaner från ursprungsbefolkningar. Jag har suttit i deras cirklar, tagit emot deras healing och blivit undervisad i deras visdom. Jag har känt den råa, nakna kraften i deras medicin och upplevt vad som händer när trummans slag flyttar medvetandet bortom tankens gränser.

Under alla dessa år har jag också sett hur denna uråldriga medicin tas emot här i den vita, västerländska världen, och där händer något drastiskt. Det sker en omedelbar förflyttning. Allt ska analyseras, tolkas, kategoriseras och plockas isär under intellektets mikroskop.

Jag tror inte bara att det handlar om att vi har blivit skrämda av det okända. Jag tror att vi aktivt väljer och har valt att intellektualisera för att förminska. Vi gör det för att slippa känna. Vi vågar helt enkelt inte släppa in den råa, andliga kraften, eftersom vi bär på en djup rädsla för vad som då kommer att hända med oss. Vad händer med vårt kontrollerade västerländska jag om vi kapitulerar inför något som är större än oss själva? För att skydda oss skyndar vi oss att göra andevärlden till en metafor, och ceremonin till en trygg terapisession.

Det är inte bara det psykologiska skuggarbetet vi blandar in för att tämja det vilda. Det här måste upp i ljuset nu, så att folk faktiskt förstår: 

Det man håller på med här i väst är inte schamanism, det är terapi.

När en schaman gör en djup, metafysisk själsåterhämtning för att hämta hem en förlorad del av din livskraft från andevärlden, översätter vi det snabbt till att läka sitt inre barn. När vi möter kraftdjuren eller samtalar med bergens andar, Apus, förminskar vi dem till arketyper, symboler för vår egen inre styrka som bara existerar i vårt eget huvud. I den moderna traumaforskningens spår har ceremonierna plötsligt börjat beskrivas som biologisk nervsystemreglering.

Vi tar bort anden och stoppar in vetenskapliga ord istället. Varför? För om anden bara är en psykologisk arketyp, en biologisk reaktion eller ett barndomsminne, då har vi fortfarande kontrollen. Då har vi krympt universums mysterium så att det får plats i vår egen lilla mentala ask.

I mitt eget arbete som schaman möter jag den här krocken hela tiden. Folk kommer till mig och efter ceremonin eller healingen frågar de nästan alltid: Vad såg du? Hur blir min framtid? Hur är jag som person? Vad ska jag göra nu?

Det är så talande. De vill ha en spådom, en personlighetsanalys eller en färdig bruksanvisning för sina liv. De söker svar för sitt intellekt, en tolkning att ta med sig hem i huvudet så att egot kan fortsätta ha kontrollen. 

Men schamanismen är inte en spådomsakademi eller ett terapeutiskt samtalsrum. Min uppgift är inte och har aldrig varit att sitta och dissekera deras personlighet eller berätta vad de ska göra på måndag. 

Min uppgift är att hålla det heliga utrymmet, att rensa bort det som är tungt och att låta energin flöda fritt igen. Medicinen verkar i tystnaden, i kroppen och i själen, inte i de svar jag kan formulera i ord.

Här behöver vi vara helt ärliga. När människor åker på helgkurser i Inner child work, går utbildningar i Shadow work eller läser böcker om personlig utveckling, då måste de förstå att det inte är schamanism de lär sig. 

De lär sig psykologiska metoder. De lär sig terapi. Det kan vara fantastiska verktyg för att förstå sitt sinne, men det har ingenting med den schamanistiska medicinvägen att göra. Schamanism är inte en kurs i självhjälp, det är en initierad, livslång relation med kosmos krafter, med elementen och med andevärlden.

Det handlar också om en annan form av prestation som har smugit sig in i de andliga rummen. Människor kommer till cirklar och tror att de måste producera en häftig upplevelse. De skriker, gråter och berättar efteråt om fantastiska syner. Men tyvärr jag tror att även detta mitt i all dramatik kan bli ett sätt att hålla borta det som verkligen kan hända. Det blir en ny mask, ett annat sätt för egot att behålla kontrollen genom att göra sig märkvärdig. 

Man kan inte prestera fram det schamanistiska resultatet!  

Den äkta medicinen kräver ingen teater, den kräver total, tyst och naken kapitulation.

Det finns en smärtsam kontrast i allt detta. När vi absolut ska intellektualisera eller dramatisera allting, drar vi ner det heliga i huvudet eller i egot. Det blir en prestation istället för en själslig kapitulation. I samma sekund som vi börjar analysera eller spela ut ritualen förlorar vi det som faktiskt läker: effekten av att det är en levande, andlig ceremoni.

Efter att ha levt med detta i decennier vet jag att schamanens arbete inte är till för att förstås av logiken. Det är till för att upplevas i mörker och stjärnljus. Genom den undervisning och läkning jag själv har tagit emot sedan nittiotalet, har det blivit smärtsamt uppenbart och självklart att det aldrig handlar om att dissekera en personlighet eller rota i ett omedvetna. 

Det handlar om ett rent kosmiskt och praktiskt energiarbete. Den tunga energin lyfts bort med eldens bön, vindens andning och jordens förmåga att kompostera det som burits för länge. Det är en ordlös alkemi som sker närvarande i cirkeln, inte i tanken.

Att hålla isär vägarna är därför en ren handling av respekt. När jag väljer att låta schamanismen tala sitt eget språk, gör jag det för att ära de lärare som har undervisat mig, de traditioner som jag har vandrat med i halva mitt liv och den medicin jag själv förmedlar i dag. 

Vi måste våga kliva förbi intellektets skyddsmurar, sluta kräva mentala svar eller yttre teater, och låta schamanismen förbli det den alltid har varit: en vild, levande och ceremoniell väg. En stig där läkningen inte börjar med att vi studerar vårt eget ego, utan med att vi faller på knä och återställer de heliga relationer som bär allt liv.

Gå i skönhet 

Eva