Att vara följsam som vattnet

Det finns perioder i historien då människan tycks stå i ett skifte. Många uråldriga traditioner beskriver just sådana tider som övergångar. Som passager mellan sätt att uppfatta verkligheten.

Tider då mänskligheten tappar balansen. Tider då cykler avslutas och nya börjar.

Hopi berättar om tidigare världar som gått under när människan glömde sin relation till jorden. De talar om tecken, nät som breder ut sig över världen, vägar i himlen, splittring mellan människor och förlust av respekt för naturens lagar. 

Maya beskrev tiden som cyklisk. När en stor period avslutas öppnas en ny. Övergången är central. Förnyelsen är oundviklig. 

I den nordiska myten om Ragnarök rasar världen samman i konflikt och kaos. Ändå slutar berättelsen med att jorden stiger upp igen, grön och levande. En ny början. 

Gemensamt för dessa traditioner är rörelsen. Obalans, omvälvning och återställande.  När man läser dem i dag är parallellerna svåra att missa. Splittring. Miljöförändringar. Gamla strukturer som krackelerar. En känsla av att mänskligheten befinner sig mitt i en passage.

Profetior fungerar som kartor över mänskliga mönster. De beskriver vad som sker när vi tappar förankringen och vad som kan växa fram när vi hittar tillbaka. 

Idag ökar intresset för äldre kunskapssystem, som schamansk livsfilosofi . Det är en kosmologi. En levande karta över verkligheten. I den är världen besjälad. Trädfolk står i relation. Stenfolk bär jordens minne. Landskapet deltar i livet. Människan är invävd i ett större fält av livskraft.

Balans känns i kroppen som styrka och klarhet. 

Obalans märks i oro, splittring och riktning som tappas bort. 

Den som tränar sin perception lär sig läsa dessa rörelser. Energi upplevs som mönster i relationer, i naturen, i det inre landskapet. Ritual, rytm och fokuserad närvaro blir sätt att samla det som spritts och återställa samklang.

När man ser världen på det sättet får profetiorna en annan klang. De talar om cykler snarare än katastrofer. Om ansvar snarare än rädsla.

Vatten möter berget och fortsätter sin väg. Det finner sprickor. Det formar landskapet över tid. Det bär en stilla kraft. Så rör sig förändring. Så rör sig livet.

Kanske handlar vår tid om att minnas hur man gör just det. Att röra sig med skiftet. Att fördjupa relationen till helheten. Att låta medvetenheten växa i takt med världen som förändras. Världar omformas. Cykler sluter sig. Nya öppnas.

Någonstans i denna rörelse finns en stilla kallelse.

Att lyssna, lära, och följa flödet. Som vattnet som rinner ner för berget. Det rör sig inte i en rak rännil. Det följer bergets veck och krokar. 

Det är i rörelse och följer minsta motståndets lag. Det gör det inte svårt och krävande. Det tar sin väg neråt med lätthet. 

Du kan också göra så följa flödet, lyssna inåt och låta vattnet visa vägen i stället för att kämpa mot berget

Gå i skönhet