Pacha mama ett levande samhälle

Om vi börjar med att se på det hela med västvärldens rationella ögon så kan det andliga arbetet verka en smula underligt. Att se vuxna människor plocka upp helt vanliga gråstenar från marken, bära hem dem och sedan lägga ut dem i ceremoniella mönster eller använda dem i healing kan ärligt talat se ganska märkligt ut för den som står utanför. Vad ska det egentligen tjäna till?

Men det är precis här, vid mötet med den där till synes livlösa gråstenen, som krocken sker. För den som kliver över tröskeln till den andinska traditionen handlar det nämligen inte om och leka med symboler eller att tro på något flummigt. Det handlar om att gå igenom ett totalt paradigmskifte och om att börja se och uppleva världen på ett fundamentalt annorlunda sätt.  Att gå från en värld av objekt till en värld av levande relationer.

Pachamama är en levande verklighet

I min värld och i den andinska traditionen är Pachamama inte en poetisk metafor för naturen. Hon förstås och upplevs som en levande verklighet som ger liv, tar emot vår tacksamhet och står i direkt relation med oss människor. Det innebär en konkret vardagsekonomi av energi där man tar emot från jorden, ger tillbaka till jorden och låter relationen bygga på ömsesidighet snarare än exploatering. Det är därför ceremonier där man ger offergåvor till jorden inte främst handlar om religion eller mystik. Det handlar om balans och om att upprätthålla harmoni i ett levande och pulserande nätverk av relationer.

Medvetande är inte begränsat till hjärnan

I den moderna vetenskapliga modellen är vi lärda att medvetandet produceras av nervsystemet i vår egen hjärna. 

I schamanistiska världsbilder är medvetandet istället en grundläggande egenskap hos hela verkligheten. Det betyder inte att en sten tänker eller har existentiella funderingar som en människa. Snarare betyder det att stenen har sitt eget sätt att vara i världen.  En egen närvaro, ett eget perspektiv och en alldeles egen kraft. Förstår du? 

Schamanens uppgift blir därför inte att fantisera om naturen utan att genom närvaro lära sig att faktiskt kommunicera med dessa olika former av medvetande.

En relation som kräver arbete

Att ställa om sin blick till denna förståelse är dock inget som sker över en natt. Det kräver ett medvetet och hängivet arbete att förändra sitt förhållningssätt så radikalt. Vi är så djupt programmerade av det moderna samhället att se världen som livlös att det krävs en aktiv ansträngning för att bryta det mönstret.

Det är en sak att köpa tanken rent teoretiskt, men det är något helt annat när du faktiskt kliver in i arbetet med att bygga en levande relation till en specifik sten, ett träd eller en plats. Precis som med alla djupa relationer kräver detta arbete tid, lyhördhet och absolut närvaro. Du måste sitta där, tysta ditt eget inre brus och lära känna deras specifika energi och kraft. Det är genom detta praktiska energiarbete i det tysta mötet med naturens väsen som paradigmskiftet sker på riktigt.

När den döda materian vaknar

Ur det här perspektivet blir begreppet död materia helt felaktigt. Det finns ingen död materia utan allt har olika grader av liv, närvaro och verkande kraft. När den insikten landar förändras också vår etik i grunden. Istället för den moderna och konsumerande frågan om hur människan kan använda naturen tvingas vi ställa oss en helt annan fråga: Hur kan jag leva i rätt relation med alla de andra varelser jag delar denna värld med?

Skillnaden är enorm. I den ena modellen är naturen en resurs att förbruka och i den andra är naturen ett samhälle att tillhöra.

Ett relationellt universum

I detta levande kosmos är människan inte världens centrum eller skapelsens krona utan vi är en deltagare bland många. När vi ändrar vår blick upphör skogar att bara vara potentiellt virke. Floder blir något mycket mer än bara rinnande vatten och berg är inte bara mineraler som väntar på att utvinnas. De blir släktingar, lärare och äldre väsen med vilka vi måste leva i djup respekt.

Det är intressant att notera att även vissa samtida filosofiska riktningar har börjat röra sig åt samma håll. Inom panpsykismen (allt är besjälat) föreslår man till exempel att medvetande kan vara en fundamental egenskap hos universum, och inom processfilosofin förstås världen som ett nätverk av levande relationer snarare än passiva objekt. De närmar sig med tanken det som schamaner praktiserat i årtusenden.

Ett enkelt arbete för att skifta blick

Vill du själv pröva hur det känns att kliva över tröskeln till det här levande samhället? Du behöver inte resa till Anderna eller köpa dyra verktyg utan det räcker med en helt vanlig gråsten, ett träd i din trädgård eller en växt i ditt fönster.

Hitta en specifik sten eller ett träd som du dras till och bestäm dig för att detta väsen ska vara din samtalspartner under en vecka. Gå till stenen eller trädet varje dag vid ungefär samma tid och sitt där i tio minuter. Lägg bort telefonen och tysta ditt eget inre pladdrande. Istället för att titta på stenen som ett dött föremål så ställer du in dig på att du sitter mitt emot en levande varelse. Lägg handen på den och känn dess struktur samt dess kyla eller värme.

Fråga inte med huvudet utan ställ en tyst fråga inombords om vem den är eller vad den har att lära dig idag. Vänta sedan inte på ord utan lyssna med dina sinnen och din kropp. Lägg märke till om ditt eget energitillstånd förändras, om tankarna lugnar ner sig eller om en specifik känsla infinner sig. När veckan är slut tackar du stenen eller trädet för att det har delat sin tid med dig. Det kan kännas ovant och kanske till och med lite löjligt första gången, men fortsätter du kommer du att märka att stenen inte längre är en anonym del av marken utan den har blivit en individ och en bekant.

Att kliva in i det levande kosmos

Detta stora paradigmskifte innebär att världen slutar vara en samling ting och istället blir ett nätverk av levande aktörer. Människan går från att vara en isolerad observatör och förvaltare av en stum natur till att bli en aktiv deltagare i ett besjälat universum.

När vi stänger ner skärmen, kliver ut ur huset och sätter fötterna på marken är det inte en död plattform vi står på. Det är en mor och runt omkring oss står ett helt samhälle av levande väsen som väntar på att vi ska kliva in i arbetet och börja prata med dem igen.

Gå i skönhet 

Eva