Den Heliga Cirkeln och själens spegling

 

Inom den schamanistiska traditionen, där rötterna sträcker sig djupt ner i de nordamerikanska urfolkstraditionerna och vävs samman med Q’erofolkets urgamla visdom från Andernas höjder, är det inre arbetet en helig dans för att återställa balansen. Här ses människan aldrig som en isolerad ö, utan som en levande tråd i en kosmisk väv. Vi existerar i en evig relation till allt levande.Till elementen som andas genom oss, förfäderna vars blod viskar i våra ådror, de osynliga hjälparna i vindarna, och Skaparen som håller allt i sin hand. När dessa relationer vibrerar i harmoni, landar människan i en djup, naturlig inre balans.

Den schamanistiska resan börjar därför inte med den dömande frågan om vad som är fel inom oss. Den börjar snarare med ett mjukt, lyssnande hjärta som frågar vad som har kommit ur balans, och vad som längtar efter att få komma hem. Det är en vacker stig som leder oss tillbaka till vårt sanna väsen. Till den ursprungliga livskraft som alltid har strömmat genom oss, men som stundom täckts av livets tunga slöjor och erfarenheter.

Genom trummans uråldriga hjärtslag, eldens bön, visioner, meditation och det nakna mötet med naturens krafter bjuds vi in att möta våra rädslor, vår sorg och vår vrede. Vi kliver inte in i dessa landskap för att dissekera eller analysera oss själva genom intellektet, utan för att förstå vad livet försöker lära oss och för att återskapa den naturliga ordningen i vårt inre och yttre kosmos.

I Andernas visdom och Q’erotraditionen talar man om att människan samlar på sig hucha.  Det är en tung energi som föds ur smärta, oro, rädsla och svåra livsupplevelser. Denna energi är inte ond, och den är inget fel som måste rättas till, utan den utgör en naturlig del av den mänskliga erfarenheten. Genom heliga gåvoceremonier, så kallade despachos, djupt energiarbete och en levande dialog med Pachamama, Moder Jord, och Apus, bergens andar, tillåts den tunga energin att transformeras. Den får sjunka tillbaka in i naturens eget kretslopp där den omvandlas till sami, den lätta, närande och rena livsenergin. Fokus ligger aldrig på att analysera det förflutna, utan på att återigen väcka det naturliga flödet mellan människan och den levande världen.

I de nordamerikanska traditionerna betonas på ett liknande sätt den levande relationen till de fyra riktningarna, till de djurallierade, till förfäderna och till den Stora Anden. Genom ceremonier, vision quests, hängiven bön och ett liv i djup respekt för naturens lagar formas människan successivt. Visdomen kommer inte främst genom tankens logik, utan mejslas fram genom erfarenhet, disciplin, ödmjukhet och en innerlig vilja att lyssna till det heliga.

När vi vandrar denna väg händer det ofta att det svåra kommer upp till ytan. Gamla sår kan öppnas, rädslor kan bli synliga och invanda mönster kan börja lösas upp. 

Eftersom det mänskliga lidandet och förvandlingens eld kan kännas likartad, görs idag ofta antagandet att den schamanistiska vägen är detsamma som det som i modern tid kallas andligt skuggarbete. Men här bjuder visdomen oss att stanna upp och dra en tydlig, nödvändig gräns.

Andligt skuggarbete och jungska teorier är inte schamanism. De tillhör två fundamentalt olika världar, födda ur helt olika rötter, och de talar språk som inte bör blandas samman.

Det andliga skuggarbetet har sin källa i Carl Gustav Jungs psykologiska teorier. Det är en internaliserad, västerländsk modell där blicken vänds inåt mot det egna psyket. Här handlar utvecklingen om att det mänskliga egot ska bli medvetet om, analysera och integrera de dolda, bortträngda eller sårade delarna av den egna personligheten. Det är en resa i självreflektionens tecken, där målet är en inre, psykologisk helhet hos individen.

Den schamanistiska traditionen vandrar en helt annan stig. Här är läkningen inte en psykologisk analys av det egna jaget, och den opererar inte inom ramen för det personliga psyket. 

Schamanismen handlar om det kosmiska och relationella flödet. När vi möter smärta eller blockeringar i ceremonin, arbetar vi inte med en psykologisk ”skugga”, utan med att rensa bort den tunga energi som lagt sig över vårt ljusfält, och med att återställa brutna, heliga relationer till skapelsen.

Transformationen inom schamanismen sker inte genom intellektuell integration eller terapeutisk medvetandegörelse, utan genom levd erfarenhet, ceremoniell alkemi och ett aktivt återknytande till den besjälade livskraft som bär allt levande. Det är en skillnad i grundvalen: psykologiskt skuggarbete söker att hela individens fragmenterade psyke, medan schamanismen söker att återföra människan till hennes rättmätiga plats i kosmos heliga ordning, i perfekt ömsesidighet med jorden, andarna och elementen.

Båda vägarna bär på en djup respekt för människans förmåga till förvandling, men de beskriver landskapet från helt olika horisonter. Genom att hålla isär dem och vägra att klä den schamanistiska medicinen i psykologiska termer, ärar vi urfolkens visdom. Vi tillåter schamanismen att förbli det den alltid har varit. 

En levande, helig relation till hela skapelsen och låter dess röst tala med sin egen, sanna och ursprungliga stämma.

Gå i skönhet 

Eva