Det levande landskapet

För mig var kunskapen vardagsmat redan när jag var liten. Idén om att vissa platser i naturen var bebodda, att man aldrig var helt ensam där ute, var ingenting jag behövde lära mig ur böcker. Det bara var så. Det skrämde mig inte ens som barn; tvärtom skänkte det en djup och outtalad trygghet.

I den gamla nordiska folktron har vi alltid talat om småfolk, vittror och osynliga väsen som lever sida vid sida med oss. Våra förfäder bar på en självklar respekt för detta skymningsfolk. Man klev inte över vissa trösklar i landskapet, och man störde inte specifika stenar, kullar eller skogspartier i onödan. Idag viftas sådant ofta bort med ett skratt. Vi lever i en tid som vill rationalisera bort det ogripbara. Men ibland rämnar fasaden, och saker sker som är omöjliga att bara avfärda.

I min egen världsbild är den här osynliga världen högst levande, och den kräver en praktisk hänsyn i vardagen. Oavsett om man rör sig djupt ute i skogen eller bor permanent på landet, finns det ett osynligt kontrakt mellan oss och platsens rådare. Det handlar om att lära sig att lyssna av energin innan man kliver in i en dunge, att veta hur man hälsar på ett nytt område, och att förstå vad man behöver göra för att visa respekt vid förändringar på gården eller tomten. Det handlar om små, medvetna handlingar i vardagen som håller balansen intakt. Ett sätt att samarbeta med platsen istället för att bara ta den för given.

Jag minns en kvinna som delade med sig av en upplevelse som gav mig både fakta och erfarenhet. Hon och en väninna var på väg genom skogen sent en kväll när atmosfären plötsligt skiftade. Det var som om luften förtätades. Skogen blev plötsligt, märkligt ljudlös, som ett djupt och onaturligt vakuum. En starkt ljus och intensiv förnimmelse av att något, eller någon, stod precis intill stigen fick henne att reagera på ren instinkt. I en blandning av rädsla och intuition höjde hon sin kamera och tryckte av rakt in i dunklet.

När hon senare granskade bilden stannade hjärtat. Ur ett av träden framträdde ett ansikte. Det var inte mänskligt, men det var inte heller bara bark. När hon visade mig fotografiet tappade jag andan, gestalten på bilden var en levande spegling av The Green Man, den urgamla europeiska symbolen för skogens inneboende växtkraft. Det mest fascinerande? Kvinnan hade aldrig hört talas om honom. Det blev jag som fick berätta för henne om naturgestalten som i århundraden blickat ut från stenhuggarkonst och lövverk i gamla europeiska kyrkor. Vi blev sittande i en förundrad, delad tystnad.

Det där mötet väckte liv i ett annat minne, en berättelse som min farmor bar med sig. En gång, för länge sedan, hade hon och min pappa gått förbi en tät skogsdunge. Där inne, halvt dold bland stammarna, stod en osedvanligt lång kvinna. Men oavsett hur de rörde sig eller ur vilken vinkel de försökte skymta henne, vred hon ständigt ryggen mot dem. Ansiktet förblev dolt. Farmor hade lagt en varnande hand på min pappas arm och viskat strängt: ”Titta inte på henne.”

Efteråt var farmor säker. Det var Skogsrået de hade mött, hon som vakar över träden och döljer sin ihåliga rygg för de dödliga.

Kanske är det just detta som är kärnan i all gammal folktro. Det handlar inte om att våra förfäder bokstavligen såg sagoväsen kliva runt bakom varje stubbe. Det handlar om en lyhördhet. En insikt om att naturen ibland vaknar till liv på ett sätt som språket inte helt kan fånga.

När man väl börjar öppna dörren till den här förståelsen förändras allt. Man börjar se mönster, känna skiftningar i luften och förstå språket som talas utan ord där ute alldeles under ytan, mellan mossan, dimman och träden. Men hur man faktiskt närmar sig dessa väsen, hur man bygger den relationen och bjuder in tryggheten i sitt eget liv. Det är en vandring som kräver både tid, vägledning och en vilja att lära sig att se med helt nya ögon.

Gå i Skönhet 

Eva