Att se dimensioner andra är rädda för

Jag satt nyligen och lyssnade på ett samtal som lämnade mig i ett tillstånd av ren chock. En människa berättade öppet om sina mediala upplevelser, bara för att omedelbart mötas av ett dömande som var så kyligt att det knöt sig i magen på mig. Det slog mig med en enorm kraft: häxjakten har aldrig slutat. Vi har bara bytt ut bålen mot diagnoser och hånfulla leenden. Att vi år 2026 fortfarande försöker släcka människors ljus genom att stämpla dem som instabila så fort de ser utanför den fyrkantiga boxen är inget annat än en kollektiv intellektuell kollaps.

Varför är vi så livrädda för att erkänna att medvetandet inte har några väggar?

Det ironiska i den här moderna häxjakten är att vetenskapen för länge sedan har börjat glänta på dörren som skeptikerna desperat försöker spika igen. Inom kvantfysiken är fenomenet non-locality,  där partiklar kommunicerar omedelbart över enorma avstånd; en etablerad gåta som ligger skrämmande nära det vi kallar medialitet. Organisationer som Institute of Noetic Sciences och forskare som Dr. Dean Radin har genomfört omfattande studier på prekognition, där de bevisat att nervsystemet reagerar på händelser innan de ens har ägt rum. Det är inte "flum". Det är mätbara, mänskliga kapaciteter som vi bara precis har börjat förstå språket för. Ändå väljer samhället att ignorera datan för att slippa omvärdera sin trygga, begränsade världsbild.

För mig har det här aldrig varit en fråga om tro. Det är en funktion, lika naturlig som min syn eller min hörsel. Jag har en ständig kommunikation med andevärlden; det är en levande dialog som är invävd i min vardag. Jag får ofta till mig information, instruktioner och varsel som små vägvisare genom bruset. Det är i meditationen det blir som mest intensivt. När jag kliver in i den djupa stillheten blir jag en ren mottagare för en klarhet som är så skarp att den får vardagens "verklighet" att blekna.

Jag minns tydligt när jag fick veta om pandemin långt innan de första rubrikerna nådde nyheterna. Det var ingen diffus oro eller en gissning, utan en saklig och lugn förberedelse. Jag fick veta vad som väntade världen, men jag fick också det definitiva beskedet att jag och min familj skulle vara trygga. Den sortens information är för mig det ultimata beviset på att vi aldrig är ensamma. Jag navigerar efter en karta som andra inte ens vet existerar, vägledd av ett team som ser runt hörn där den mänskliga logiken tar slut.

Det är dags att vi slutar be om ursäkt för vår klarhet. Att ha tillgång till andevärldens vägledning är inte en börda eller ett tecken på skörhet. Det är en evolution. När dömande röster höjs i fikarummen eller i medierna, kom ihåg att det de egentligen attackerar är sin egen rädsla för det okontrollerbara. Men min information behöver inte deras bekräftelse för att vara sann. Jag vägrar delta i en lek där vi låtsas att universum är litet och dött bara för att det ska kännas tryggt för de blinda. Vi kliver inte ut ur skuggan för att försvara oss, utan för att det är därifrån vi kan leda vägen för dem som en dag kommer att vakna med samma frågor som vi redan har svaren på.

Några tankar att ta med dig:

• Har du någon gång avfärdat en kristallklar förnimmelse bara för att den inte passade in i det ”normala”?

• Vad skulle hända om du slutade se din känslighet som en belastning och istället såg den som din mest avancerade funktion?

• Är du modig nog att lita på det du ser, även när omgivningen väljer att blunda?

• För oss som redan ser vill jag ställa frågan: 

Vad  händer när vi slutar filtrera vår kapacitet och faktiskt vågar använda hela vår räckvidd? 

Gå i skönhet 

Eva