Att läsa spåren i den stora väven

Kände du att när vi stod på berget igår och såg dimman lätta, hände något med vår blick? Landskapet öppnade sig som en handflata och visade sina linjer. Där nere i skogen är stigen bara lera under fötterna, men här uppifrån ser vi sanningen; den följer samma dragning, om och om igen.

Våra liv rör sig på samma sätt. Vi tror att vi möter nya människor och nya kriser, men från höjden ser vi att vi ofta vandrar i våra egna gamla fotspår. Det är den återkommande rädslan som färgar morgonen, eller konflikten som byter ansikte men behåller samma röst. I det shamanska seendet kallas detta inte för problem. Det kallas för stigar.

Innan vi kan ändra vår riktning måste vi våga se mönstret utan att döma det. Vi sätter oss med ryggen mot en gammal tall, sluter ögonen och frågar marken ”Var började detta steg?”

Att arbeta shamanskt är att gå till roten, till den plats där jorden först gav vika under tyngden av en gammal händelse. Vi letar inte efter logiska svar, utan efter vibrationen i kroppen. 

En tyngd över bröstet som viskar om en gammal förlust?

En kyla i händerna som minns när vi klev åt sidan från vår egen kraft?

En bild som dyker upp ur mörkret, likt ett djur som kliver fram mellan träden? 

Naturen är en spegel. När vi sitter där ute och ber om att få se klart, börjar skogen tala om våra cykler. Vi ser hur vatten alltid söker sig till samma sänka, och hur vi själva sökt oss till samma smärta.

Men kraften ligger i det medvetna valet. Från höjden ser vi precis vart den gamla stigen leder. Den slutar där den alltid har slutat. 

Den shamanska medicinen är att medvetet sätta ner foten i den orörda mossan. 

Att bryta den gamla dragningen och kalla hem sin energi. När vi skapar en ny väg genom skogen, ändras inte bara vårt steg. Hela landskapet börjar andas på ett nytt sätt.

Det är så läkning sker. 

Gå i skönhet 

Eva