När saker händer två gånger och Jung dyker upp i morgontidningen

Det har hänt mig många gånger i livet och blivit mer regel än undantag. Viktiga saker händer två gånger. En gång i mig och sedan en gång i världen.

Som den gången jag sa högt i en bil att ”det märkligaste med mitt liv är att viktiga saker alltid tycks hända två gånger”. När vi kom fram låg en bok på skrivbordet med en titel som speglade exakt det jag just sagt.

Eller som i natt. Jag pratade om synkronicitet, om Jung, om hur världen ibland verkar spegla ens inre processer. Morgonen efter slår jag upp en tidning och där är en artikel om Jung och synkroniciteter. Det är inte dramatiskt. Det är nästan lekfullt. Kanske är det just där det intressanta ligger.

Carl Jung beskrev synkronicitet som en meningsfull slump. Ett sammanträffande mellan en inre process och en yttre händelse som känns laddad med mening.

Det är det där lilla:

“Jaha… där är du igen.”

Jag tror att det är det, mer än bara en psykologisk spegling. Verkligheten är inte stum. Det finns en väv av intelligens i tillvaron som svarar när vi själva är öppna. Med en mjuk hint. 

En bok faller i handen vid rätt tidpunkt.

En artikel speglar exakt det man burit inom sig.

Ett samtal uppstår som om det var regisserat.

Det är som om universum sänder på en frekvens och när vi själva är i samklang hör vi det tydligare. Synkronicitet kan då förstås som en kommunikation. Ett subtilt samspel mellan det inre och det yttre. För att bekräfta riktning, medvetenhet, mognad. Det känns inte som två slumpmässiga händelser som råkar mötas.

Det känns som ett eko. Du tänker något djupt.

Universum  svarar.

“Jag hör dig.”

Därför uppstår synkroniciteter vid viktiga skiften. När vi står i förändring. När vi är på väg att välja. När något i oss håller på att vakna. Det är då signalerna blir tydligare.

Det är då man ler och tänker:

“Okej… jag ser.”

Kanske är det så synkronicitet ska upplevas, som en blinkning.

Inte en order.

Gå i Skönhet 

Eva