När bitterhet blir ett sätt att se världen

Människor har olika karaktärer. De flesta bär på en ganska rimlig karta över verkligheten. De utgår från att andra människor i grunden försöker leva sina liv, göra sitt bästa och ibland misslyckas.Men det finns också människor som lever med en annan karta. En karta där världen är full av dolda hot, där människor antas ha dolda motiv och där varje vänlig gest misstänkliggörs. Den sortens livshållning skadar inte bara relationer. Den skapar också en bitterhet som till slut isolerar människan från det hon egentligen längtar efter.

För en tid sedan coachade jag en kvinna, vi kan kalla henne Anna. Hon berättade om en bekantskap som i början varit mycket nyfiken på henne. Frågorna var många. Vad arbetade hon med? Hur hade hennes liv sett ut? Hur hade hon hamnat där hon var?

Det kunde nästan uppfattas som värme.

Men nyfikenhet är inte alltid ett uttryck för välvilja. Ibland är det bara en form av social kartläggning. När Anna sedan träffade personen några gånger förändrades tonen. Intresset svalnade snabbt. Små syrliga kommentarer började dyka upp. Plötsligt märktes också en tydlig misstänksamhet som om vänlighet egentligen måste dölja ett dolt syfte.

Det är ett beteende jag sett många gånger genom åren. Vissa människor lever med en inre berättelse om att andra egentligen vill dem illa. Att någon försöker ta något från dem, utnyttja dem eller komma åt deras position.

Problemet är att när man ser världen genom ett sådant filter börjar man tolka allt därefter. En vänlig gest kan uppfattas som manipulation. En generös handling kan tolkas som ett försök att få något tillbaka. En enkel omtanke kan plötsligt få en helt annan betydelse än den som faktiskt fanns där.

Bitterhet fungerar nämligen som ett filter. När det väl satt sig börjar människor inte längre se vad andra faktiskt gör. De ser bara det som bekräftar deras egna misstankar.

Anna berättade också om ett tillfälle som först verkade ganska obetydligt men som i efterhand blev talande. De skulle träffas i stan. Anna hade haft en intensiv dag och föreslog en lösning som skulle göra mötet lite enklare och mer bekvämt. För henne handlade det bara om praktiska omständigheter; energi, väder och ork.

Men den andra personen reagerade kategoriskt. För henne fanns det bara ett rätt sätt att göra saker på. Punkt.

Det var inte särskilt viktigt vad som var mest rimligt just den dagen eller vad som kunde vara mest omtänksamt i situationen. Det viktiga var att världen följde den modell hon redan bestämt sig för. Det fanns bara ett sätt, hennes sätt.

Den sortens rigiditet är fascinerande ur ett beteendeperspektiv. Vissa människor har mycket svårt att föreställa sig att samma situation kan se olika ut beroende på vem som upplever den. Deras egna preferenser blir normen. När någon annan då gör annorlunda uppfattas det inte som ett alternativ. Det uppfattas nästan som ett fel.

Det finns också något nästan lite komiskt i mötet med den här typen av människor. De uppträder ofta som om de sitter inne med en sorts manual för hur livet egentligen ska levas. Det finns ett korrekt sätt att göra saker. Ett korrekt sätt att tänka. Och gärna också ett korrekt sätt att röra sig genom världen. Problemet är bara att livet aldrig har läst den där manualen.

Så hur ska man då handskas med människor som ser världen på det sättet?

Det första är att förstå att man inte kan förändra deras grundläggande världsbild. Den har ofta byggts upp under många år och fungerar som ett slags psykologiskt försvar.

Det andra är att inte gå in i deras spel. Försök inte övertyga dem om dina goda avsikter och försök inte vinna deras godkännande. Människor som tolkar allt genom misstänksamhet kommer förr eller senare att misstolka även det.

Det tredje, och kanske viktigaste, är att behålla sin egen värdighet. Var vänlig, men inte till lags. Var öppen, men inte gränslös. Acceptera att vissa människor helt enkelt inte är kapabla att möta andra utan att först misstänkliggöra dem.

När en sådan person väl har dragit en slutsats kan det dessutom uppstå det psykologer kallar kognitiv dissonans om verkligheten visar sig vara mer nyanserad än deras tolkning. I stället för att ompröva sin uppfattning väljer vissa då helt enkelt att ignorera informationen.

Som beteendevetare brukar jag säga till människor jag coachar: ibland är det klokaste man kan göra att lugnt kliva åt sidan och låta människor leva i den verklighet de själva skapat.

Jag brukar också tänka att människor som alltid har de rätta svaren sällan ställer de riktigt intressanta frågorna.