Finnögon

Min mamma och släkten på den sidan kommer från norra Värmland, från Finnskogen. Där slog sig skogsfinnarna ner för flera hundra år sedan. Finnfolket kom vandrande från de stora skogarna i Savolax med sina familjer, sina redskap och sina gamla kunskaper.

De visste hur man levde i skogen. De visste också hur man läste väder i luften, hur man fann vägar där andra gick vilse och hur man överlevde där marken var mager och vintrarna långa. De kände skogen och dess liv, både det som syntes och det som bara kunde anas.

Man sade också att vissa av finnmarkens människor kunde runa. De kunde ord och tecken som användes när något behövde förändras. När sjukdom skulle stillas, olycka skulle vändas eller när något i världen behövde komma tillbaka i balans.

Så var det blicken.

I Finnmarkens gamla berättelser sägs det att den som möter en sådan blick kan känna sig märkligt genomskådad. Som om någon för ett ögonblick ser både det som varit och det som ännu inte hänt. Äldre människor brukade kalla det finnögon.

En särskild blick som var både genomträngande och märkligt stadig. Blicken vilade på den man talade med lite längre än man var van vid, som om den såg något bakom orden. Det sades att människor ibland blev lite obekväma av den. Inte för att den var ond, utan för att den kändes genomskådande.

I de gamla berättelserna fanns alltid en respekt för detta. Inte rädsla, men en sorts försiktighet. Man visste att finnmarkens människor bar med sig kunskaper och traditioner som inte alltid var lätta att förstå.

Kanske var det bara en annan sorts uppmärksamhet.

Eller kanske hade de, genom sitt liv nära naturen, lärt sig att lyssna på sådant som andra slutat höra.

Arvet verkar jag ha fått. Både blicken och intuitionen. Kanske också den där särskilda närheten till skogens liv. Märkligt nog tycks den förmågan bli starkare ju äldre man blir.

Finnmarken har en speciell dragningskraft på mig. Kanske är det inte så märkligt, med tanke på varifrån min släkt kommer. Vi återvänder gärna till Värmland och det blir ganska ofta att vi reser dit.

Varje gång jag vandrar i Finnmarkens skogar, särskilt en stilla kväll när ljuset silas mellan granarna och marken doftar av mossa och barr, är det inte svårt att föreställa sig hur det en gång var.

Skogen där är djup, gammal och fylld av en särskild stillhet. Det är nästan som om den fortfarande bär minnet av alla de människor som en gång levde där och av allt det de visste.