Den sjunde elden brinner nu Att hitta hem i en skakig värld Del 2

 Vi pratade om det som något som skulle komma. Något som låg där framme i tiden, nästan som en viskning från framtiden. Men nu står vi mitt i det. Porten som så många talade om kring 2012 har passerats och det som en gång var teori har blivit något vi lever i. Den sjunde elden är inte längre en berättelse. Den känns i kroppen och i bröstet. Framför allt i hur världen rör sig omkring oss. Det är som att tempot har ökat. Som att allt som tidigare låg dolt nu trycks upp till ytan. Relationer förändras. Sanningar skakar. Människor söker, tappar bort sig, hittar tillbaka, tappar igen. Mitt i allt detta står vi med samma fråga som vi ställde oss då:

Hur lever man i det här?

Hur väljer man den mjuka, gräsbevuxna stigen när allt runt omkring ropar efter snabba svar, kontroll och distraktion?

Mina lärare brukade säga att i tider som dessa är det viktigaste att ”hålla sig hemma”. De menar inte att dra sig undan världen utan att hitta sin plats i den. Man måste ha sin förankring i sig själv, i sin egen sanning och i kontakten med jorden under fötterna.

För när världen skakar är det så lätt att börja greppa efter det yttre. Efter svar, efter trygghet, efter något som känns stabilt. Men det som inte är byggt på sanning håller inte i den här tiden. Det faller och när det faller kan det kännas som att vi faller med det.

Att hålla sig hemma är något annat. Det är att stå kvar även när det rör sig och sta fast i det man tror på. Det är att våga stanna i tystnaden när allt annat skriker. Att inte fylla varje tomrum, utan låta det finnas utrymme där något nytt kan ta form. I en värld som aldrig slutar prata blir tystnaden nästan helig.

Det är också att börja lyssna på kroppen igen. Kroppen som inte ljuger. Som reagerar långt innan tankarna hinner formulera vad som är fel. Den drar ihop sig när något inte stämmer, och öppnar sig när något är sant.

Så finns det det där jag väljer att kalla ”att vårda sin medicinpåse”. Kanske är det inte ett påstående som alltid har sagts rakt ut på det sättet. Men känslan finns där och för mig handlar det om något väldigt enkelt men också väldigt grundläggande.

Att vårda sin medicinpåse handlar i grunden om tre heliga åtaganden.

Respekten för allt levande

Att vara snäll är en bra början men det handlar inte bara om det. Det handlar om att förstå att varje sten, varje vattendrag och varje människa bär på en gnista av det heliga. Att respektera andra är att se sig själv i dem. När vi skadar någon, eller vänder ryggen till någons nöd, så skadar vi också den väv vi själva är en del av.

Ansvaret för jorden

Inspireras vi av de gamla lärorna kan vi inte prata om andlighet utan att prata om jorden. Den är inte en resurs vi äger utan den är vår moder. Att leva centrerat innebär att vi skyddar vattnet, skogen och luften. Vi är här för att vårda den inte för att härska. För att lämna något som är helt till de sju kommande generationerna. Varje steg vi tar kan vara en påminnelse om det.

Att leva i sanning

Sanningen är inte något vi formar efter vår bekvämlighet. Den står kvar, även när allt annat skakar. Att leva i sanning innebär att låta sina handlingar spegla det man vet är rätt. Att ha modet att stå kvar i det, även när det är obekvämt. Att inte låta rädsla eller girighet styra riktningen.

Att inte tappa riktningen

Det handlar inte om att följa varje impuls eller känsla. Det handlar om att hålla blicken stadigt där himmel möter jord. Att inte låta världens brus ta över så mycket att vi glömmer det som egentligen betyder något.

När vi går tillsammans ”i medicinkvinnans fotspår” övar vi oss i just detta. Att bli människor som jorden kan lita på igen. Att bära vårt ansvar, inte bara för oss själva utan för helheten. För mig är det att vårda sin medicinpåse. Det är inget du gör ibland. Det är något du lever. Ibland behöver vi gå tillsammans för att påminnas om det. Att få spegla oss i andra som också valt den här vägen. Inte för att bli något, utan för att minnas. Fördjupa. Förankra. Det är i de sammanhangen något händer på riktigt.

Din medicinpåse är inte bara något du bär. Den är hur du går, hur du talar, hur du väljer. I den här tiden, när så mycket skakar, blir det tydligare än någonsin vad som faktiskt finns kvar när allt annat faller bort. I de gamla lärorna talas det om att vi ska fatta beslut med sju generationer framåt i åtanke. Att det vi gör idag inte bara påverkar oss själva, utan de som ännu inte är födda. Det som kommer upp nu är inte bara det vackra. Det är också det obearbetade. Gamla sår, rädslor, mönster som gått i arv. Den här tiden låter oss inte längre gömma det. Den ber oss att möta det och här finns ett ansvar. Det är att bli de förfäder som framtiden behöver och att inte föra vidare det vi själva har möjlighet att hela. Det kan låta stort men det börjar i det lilla.

Det börjar med hur du pratar med dig själv när du gör fel och hur du möter en annan människa när du egentligen vill dra dig undan. Det börjar med om du väljer att stanna upp en stund och känna vinden, marken, livet istället för att hela tiden springa vidare.

Valet sker inte i framtiden. Det sker nu och kanske är det just där kraften finns. 

Den sjunde elden bränner inte för att förstöra utan den visar och skalar bort. Den lämnar kvar det som är sant och ur det kan något nytt växa. Det som kallas den åttonde elden. En eld av balans, fred och gemenskap. Något som vi tillsammans börjar leva fram. Det är inte för sent! Det är nu det börjar och kanske handlar det inte om att bli något nytt.

Kanske handlar det bara om att komma ihåg vägen hem.

Gå i skönhet 

Eva