Den röda vägen och de sju eldarnas sken Del 1

Vi satt i cirklar under 90 talets stjärnhimlar. Doften av salvia och sötgräs låg tung i luften och följde med varje andetag. Våra medicinpåsar vilade nära hjärtat, små tygknyten fyllda med tobak, ceder och bönor. Det var inte något vi gjorde lite vid sidan av. Det var ett sätt att leva. Ett sätt att se världen där allt hänger samman och inget står utanför. Vi lärde oss att gå den röda vägen. Inte som en idé utan som praktik. Närvaro. Respekt. Ansvar. Att förstå att varje steg du tar påverkar mer än bara dig själv.

Mina indianska lärare, bärare av de gamla traditionerna från de nordamerikanska folken, talade ofta om de sju eldarna. Men de pratade inte om dem som något historiskt eller avlägset. De pratade om dem som något levande. Som krafter som rör sig genom tiden, genom människor, genom oss.

Profetian om de sju eldarna handlar om en vandring. Varje eld representerar en tid, en fas i mänsklighetens utveckling. Den första elden talar om en tid då människan levde i djup harmoni med skapelsen. Där kontakten var självklar och inte något man behövde söka.

Sedan följer tider av rörelse, av vandring, av förändring. Människor lämnar det kända, söker nya platser, lär sig leva på nya sätt. I de senare eldarna kommer mötet med det som kallades det ljushuvade folket. Ett möte som förändrade allt. Där började också de stora förlusterna. Språk, traditioner, kunskap som fördes vidare i generationer började brytas.

Den femte och sjätte elden bär mycket smärta. Separation från rötter, från jorden, från det som en gång var självklart. Men också en tid där något börjar röra sig igen. Där minnet långsamt vaknar.

Så kommer den sjunde elden. Det var den vi pratade mest om under de där sena kvällarna. Den kändes nära redan då, men ändå långt borta. Som något vi visste skulle komma men inte riktigt kunde greppa. Men det sades också något mer. Att den här tiden inte bara skulle vara ett uppvaknande utan en prövning. Att trycket skulle öka och allt skulle förstärkas. Människor som tappar fotfästet. Ensamhet som går så djupt att den spricker. Handlingar som kommer ur en inre kollaps. Vi talade om våld som inte längre går att förstå. Om människor som går sönder inifrån. Alla inte skulle klara det utan istället ”gå hem”. 

Vi talade också om krig. Om konflikter som blossar upp. Om en värld som skakar och om naturen. Naturkatastrofer som stormar, bränder, förändringar som påminner oss om att balansen rubbas. Allt detta sågs som tecken. Inte som straff. Utan som konsekvenser av att något har kommit ur balans. Samtidigt fanns det alltid en annan sida. Människor som vaknar och börjar söka. De som inte längre nöjer sig med ytan. Det är som att den sjunde elden förstärker allt. Det som är i obalans blir tydligare. Det som är sant bli tydligare. 

Det sades att i den sjunde elden skulle ett nytt folk resa sig. Inte människor som ärvde traditionen utan människor som valde den. Som började leta efter de gamla som fortfarande mindes. Som ville återknyta till jorden, till visdomen, till något som gått förlorat men aldrig helt försvunnit.

Samtidigt vävdes en annan profetia in i våra samtal. Maya folkets kalender och året 2012. En del tyckte lät det som slutet men idag kan man tycka att  det var början. 2012 var inte en domedag. Det var en öppning. En port. En punkt där något skiftade. Där den stora cykeln nådde sin kulmen och något nytt tog vid. Det var då intensiteten började öka. Det var då det som varit dolt började komma upp till ytan.

Våra lärare var tydliga. Den här tiden kommer att kännas. Det som inte är sant kommer inte hålla. Det som inte är förankrat kommer att skaka. De lärde oss att ”hålla oss hemma”,  i oss själva. Att gå centrerat på den röda vägen betyder att kunna stå kvar när allt runt omkring rör sig. Att inte dras med i varje vind. Att veta var du har din punkt. Fortsätta våra ritualer och ceremonier och gå ännu mer i mitten på den röda vägen. 

Vi funderade mycket på det då. Hur det skulle vara när vägarna verkligen delar sig? När det inte längre går att gå lite mittemellan. När en väg leder längre bort från det levande och den andra tillbaka till det.

Nu är vi där. Vi ser människor som tappar fotfästet. Som inte har något att hålla i när trycket ökar. Men vi ser också människor som börjar vakna. Som börjar ställa frågor de kanske undvikit hela livet. Det är som att allt förstärks och mitt i det här finns valet. Det är inte en stor dramatisk handling utan som något som sker hela tiden. I hur vi lever. I vad vi väljer att lyssna på. I hur vi relaterar till oss själva och varandra.

Kanske är det just därför det känns så tydligt nu. Att det inte längre går att vänta. Det är dags att vi blir fler som medvetet börjar leva det vi en gång satt och pratade om under stjärnhimlen. 

För vår egen skull och  för de sju kommande generationerna. 

Gå i Skönhet 

Eva