En stillsam glädje en söndag i februari
Här sitter jag med mina två hundar vilande vid min sida. En söndag i februari.
Utanför ligger snön tjock och tyst. Men jag hör att våren är på väg. Den finns där någonstans i ljuset, i luften, i det där svaga droppet från taken. Det är inte långt borta nu.
Jag tänker på glädje. Glädje och andlighet. Det hör faktiskt väldigt mycket ihop, även om vi sällan pratar om det så.
När andlighet kommer på tal handlar det oftare om sorg, förtvivlan, sår som ska läkas, livskriser som ska förstås. Allt blir så allvarligt, så tungt. Som om utveckling alltid måste ske genom smärta. Men jag tror det är viktigt att också ta tillvara glädjen. Att släppa fokus på att allt ska bli bättre hela tiden och istället känna det som faktiskt är bra nu. Bra dagar. Bra stunder. Det som bara är stilla och okej.
Min mamma sa alltid: “Inga nyheter är goda nyheter.
Jag kan hålla med henne idag. När det är tyst brukar det betyda att livet flyter på. Ingen dramatik, inga katastrofer, inget som skaver akut. Bara ett lugnt läge. Det finns en särskild sorts glädje i just det.
En stillsam glädje.
Joy.
Den syns så mycket utåt. Den ropar inte. Den bara finns där som en mjuk grundton.
Som en känsla av att man kan andas lite djupare, sitta kvar en stund till, inte behöva fixa något just nu. Kanske är det just den sortens glädje som är mest andlig av alla. Inte den som kommer när något stort händer, utan den som finns i det enkla. En varm hund mot benen. Snöljuset utanför fönstret. Vetskapen om att våren är på väg. Kanske räcker det så.
Just idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar